Ann-Christin Sjölander

Vårt värdefulla vatten

Ann-Christin Sjölander header image 1

Världsvattenveckan och företagens dubbla agenda

26 augusti, 2015 · Inga kommentarer

Det fanns en tid då jag lyssnade på Kommunals kongress, där ledamöterna tog varandras händer och sjöng Internationalen i Folkets Hus. Nu lyssnar jag på lobbyister från Unilever. Jag befinner mig på Världsvattenveckan i Stockholm.

IMG_3599, Världsvattenveckan

Fortfarande saknar över 650 miljoner människor rent vatten. Samtidigt är det en alarmerande vattenbrist i vissa delar av världen. Det pågår redan konkurrens om vatten mellan länder som delar floder, inom jordbruk, industri, energi; och så ska vi vanliga hushållskonsumenter ha vatten.
Allt fler företag engagerar sig nu i vattenfrågan, eftersom vatten är så grundläggande för deras produktion. Utan vatten, ingen chans att överleva.
25 år. Så länge har Världsvattenveckan funnits. En gång med fyrverkerier, enstaka seminarier och ett glittrande Stockholm fyllt av upptåg. Nu med en uppsjö av seminarier. Några är slutna. Det lär vara där det fattas viktiga beslut.
År 2007 kunde ha förflutit som alla andra konferenser, men då demonstrerade plötsligt Kommunal, tillsammans med aktivister från Europa och USA i Folkets Hus foajé mot företaget Nestlé, som sponsrar Världsvattenveckan. De gillade inte att företaget gör vinst på sitt buteljerade vatten. De som då stod där då är för länge sedan försvunna. De har gett upp, eftersom de känner att ingen ändå lyssnar på dem.
Men runt om i världen sker protester. Nyligen överlämnades 500 000 namnunderskrifter till Nestlés fabriker i Kalifornien med krav på att Nestlé skulle sluta med att hämta upp vatten och sälja det dyrt i en stat som lider av en sådan enorm torka.
När nu allt fler företag engagerar sig i vattenfrågor handlar det inte bara om moral utan om affärsmöjligheter. Det budskapet ger Hanneke Willenborg från Unilever under Världsvattenveckan. Hon berättar entusiastiskt hur Unilever strävar efter att ge kvinnor mer styrka och delaktighet i samhället. Kvinnor världen över spenderar 200 miljoner timmar på att dagligen hämta vatten. År 2013 började Unilever genom sitt dotterföretag Sunlight ett samarbete med det engelska Oxfam för att bygga vattencenter i Nigeria, så att kvinnor slipper gå så långt för att hämta vatten. Samtidigt kan Sunlight göra reklam för sitt diskmedel. Enligt Unilever sparar en kvinna nära 15 minuter och nära 20 liter om dagen genom att använda diskmedlet Sunlight.
– Vi bidrar till en lösning och tryggar framtiden för Unilever, förklarade Hanneke Willenborg.
Fast även Unilever har fått kritik. Rappsångaren Sofia Ashraf i Indien kom precis några veckor tidigare ut med en ny låt. Det handlar om staden Kodikanal och invånarnas kamp mot Unilever, som enligt dem har förgiftat både arbetare, skog och mark och därmed vattnet, med kvicksilver från en av sina fabriker.
Unilever förnekar att det blivit så men Sofia fortsätter sjunga: Kodikanal won’t step down until you make amendments now. Det vill säga att Unilever sanerar marken. Fast Sofia finns inte här – på Världsvattenveckan.
Inte heller David Boys är här. Han arbetar på världsfacket PSI och bidrog för några år sedan till att FN lyfte fram partnerskap mellan bra offentligt skötta vattenverk i världen, som kunde stötta andra vattenverk som behövde know-how och hjälp. Det var bland annat ett sådant samarbete mellan Stockholm Vatten och Riga stad som gjorde att Riga började rena sitt vatten och därmed bidrog till att minska föroreningarna i Östersjön.Även IWA, International Water Association, stödde den idén.
Nu hittar jag inget om detta på deras hemsida. Åter tuggas det om partnerskap mellan den offentliga och privata sektorn.
Åter ser jag hur de franska vattenföretagen Veolia och Suez poppar upp här och där under veckan. Förr påstod de att de skulle fixa vatten till de fattiga men det var inte lönsamt. Så nu talar de om att skydda vattenresurserna och därmed skapa bra vattenkvalité. Vet inte hur många gånger det upprepas under veckan att den privata sektorn har en betydelsefull roll att spela, samtidigt som jag läser en nyutkommen bok hemma om hur kommuner/städer runt om i världen tagit tillbaka vattenförsörjning i egen regi, eftersom det inte fungerat med de privata vattenföretagen. Mest uppmärksammat är Paris, där Veolia och Suez inte fick förnyade kontrakt.
”De där franska företagen, äsch, de är överspelade”, fick jag en gång höra av en av dem som anordnar Världsvattenveckan. Nej, de visar sig inte vara överspelade, men har en underordnad roll i förhållanden till de verkliga ”vattenräddarna”: Coca Cola, Nestlé, Pepsi Co och Unilever. De är naturligtvis livrädda att de inte själva får nog med vatten för sin produktion i klimatförändringarnas tidevarv.

Vitryskor

Under Världsvattenveckan möter jag två vitryska kvinnliga studenter, som ivrigt berättar om hur de forskar för att minska föroreningar i vatten. De sponsras av Coca Cola. Coca Cola har numera en ambitiös plan att minska vatten i sin produktion och återanvända det. Målsättningen är att återge till naturen renat vatten som går åt i produktionen. 90 procent av en Coca Cola flaska består av vatten. Fast jordbrukare i Varanasi i Indien fortsätter att anklaga Coca Cola för att använda för mycket av grundvattnet. Ett tag såg det ut som fabriken där skulle stängas. Inte bara där utan på andra ställen har det varit protester.
Betänk ändå att när Coca Colas produkter i slutändan säljs till konsumenterna handlar det om 1,9 miljarder Coca Cola drinkar om dagen. För detta krävs enorma mängder vatten.
Kanske någon gång i framtiden måste diskussionen ändå bli: I vad mån behöver vi deras produkter?

→ Inga kommentarerEtiketter: Vatten

Ät kravmärkt fisk!

7 juli, 2015 · Inga kommentarer

Stäng fiskodlingarna i Östersjön och se till att de i stället finns på land.
Det var ett av budskapen från Ellen Bruno, Naturskyddsföreningen, på ett seminarium under Almedalsveckan. Det blev för mig en påminnelse om att det är viktigt att köpa kravmärkt, certifierad fisk.

Gång på gång påminns vi om världens brist på vattenresurser, inte minst i samband med klimatförändringarna. Men det finns så enormt mycket att göra för att minska människans enorma förstörelse och nedsmutsning av vatten.
Hållbar odlad fisk är ett bra livsmedel. Svaga miljökrav medför stora skador. Det är bra att bli påmind om detta. Det är så lätt att bara slänga ner en odlad laxfilé i matkorgen i livsmedelsbutiken utan att ta reda på varifrån den kommer. Speciellt om den råkar vara billig och det blir den ju om man inte tar så mycket hänsyn till miljön. Ska vi ha hållbar fisk måste vi vara beredda att betala för den.
Som vanligt var det några seminarier om vattenfrågor under Almedalsveckan, även om de var få. Jag lyssnade på ett seminarium om algblomning i Östersjön. Mest fäste jag mig vid Ellen Brunos ord, för de var så glasklara.
– Det talas så mycket om bra insatser som görs för Östersjön. Ändå är det en lika stor yta som Danmark som är död i Östersjön, det är inte alls bra.
Det i sin tur beror på övergödning och kemikalier som släpps ut i havet. Visserligen finns det allt fler reningsverk, fosfat i tvätt- och diskmedel har förbjudits men mycket återstår att göra.
Ellen Bruno pekade bland annat på den mängd olagliga avlopp som fortfarande finns i Sverige.
Cirka hälften av landets 700 000 enskilda avlopp har sådana brister att de måste bytas ut. Av dessa bedöms 130 000 avlopp enbart ha slamavskiljning och är därför direkt olagliga, enligt Havs – och vattenmyndigheten.
– Det finns otroligt mycket att göra i det kustnära området, sa Ellen Bruno och betonade att vi redan vet rätt mycket om Östersjön och att det görs många utvärderingar. Hon efterlyste mer ”action”. Och så återkom hon till att vilja förbjuda fiskodlingar i haven.
Sverige och EU vill utöka vattenbruket, det vill säga odling av djur såsom fisk, musslor och kräftor. Totalt produceras i Sverige 12 000 ton fisk och 2000 ton skaldjur i cirka 500 odlingar. I Norge rör det sig om 1,2 miljoner ton.
Odling av fisk i öppna kassar i sjöar och hav medför foderspill och avföring som läcker kväve och fosfor till det omgivande vattnet. Den bidrar till ännu mer övergödning i Östersjön. Genom att i stället ha landbaserad odling kan läckage av foderrester, medicin och bekämpningsmedel begränsas. Även nya foder, till exempel musselmjöl, svamp och jäst kan ersätta foder som baseras på vildfångad fisk. Det finns siffror på att cirka 30 procent av all vildfångad fisk används till fiskmjöl och fiskolja.
På Ljusterö finns till exempel försök med att odla gös i bassänger inomhus. Vattnet renas genom olika typer av filtrering och mättas med syre för att ge fisken så god miljö som möjligt och för att minska risken för sjukdomar.
Ett annat exempel är en landbaserad fiskodling på Åland, där vattnet från havet renas innan det används, cirkulerar och syresätts.
Själv tänker jag hädanefter tänka mer på att välja fisk märkt med KRAV eller ASC eller MSC som står för hållbart certifierat fiske. KRAV, svensk miljöcertifiering, har regler för odlad fisk. Den har inte matats med foder som bidrar till utfiskade hav. ASC – Agriculture Stewardship Council – är en internationell hållbarhetsmärkning. MSC står för Marine Steward Council, en stiftelse som miljömärker fisk- och skaldjursprodukter.
Så gav mig dagarna i Visby åtminstone denna insikt. Om de som odlar fisk i kassar i haven måste betala för utsläppen skulle det inte längre vara lönsamt med sådana odlingar. Det är ytterligare en insikt.
Från 50-talet och framåt har belastningen av näringsämnen på Östersjön ökat dramatiskt. Det berättade Ragnar Elmgren, professor vid Stockholms universitet, mer om. Handelsgödsel blev billigare, vi använde fosfat i tvättmedel och hade förbränning, som släppte ut kväveoxid i luften. Vi har minskat utsläppen av kväve i luften och läckage från jordbruket men det är fortfarande höga koncentrationer av fosfor.
Han konstaterade att det kommer att ta lång tid att fixa Östersjön som helhet, även om det finns lokala områden, som Stockholms skärgård, där det blivit bättre.
– Man kan fundera över hur mycket sämre det hade varit utan några åtgärder, men vi måste komma ytterligare på väg. Det kan dröja upp till 80 år för att ha full effekt på de åtgärder vi gör, kanske 40 år för att få halva effekten.

Källa: Miljöanpassat vattenbruk i Sverige, Ellen Bruno,
Naturskyddsföreningen, maj 2014

→ Inga kommentarerEtiketter: Vatten

”EU-kommissionen styrs av storföretagen i fråga om vatten”

20 mars, 2015 · Inga kommentarer

I två år har fackföreningar i Europa slagits för att vatten ska erkännas som en mänsklig rättighet inom EU och att vatten inte ska privatiseras. Men facket upplever att EU-kommissionen inte gör något. Världsvattendagen den 22 mars firas med allehanda inslag om att alla ska få rent vatten. Samtidigt pågår en kamp, som knappt uppmärksammas. Den drivs av fackföreningar, som kommer att protestera i Bryssel den 23 mars.

– Det känns inte alls bra att ha kampanjat i två år, besökt mängder av länder och gjort insamlingar. Sedan gör EU-kommissionen inget för att lyfta vattenfrågan, säger en besviken Pablo Sanchez Centellas, talesman för EPSU, den fackliga federationen för offentlig anställda.
BW-20101215-1812-Pablo Sanchez

Pablo Sanchez Centellas

Det är nu ett år sedan EPSU var med och överlämnade mer än 1, 8 miljoner namnunderskrifter till EU-kommissionen. Det var det första medborgarinitiativet inom EU. Även svenska Kommunal och andra fackförbund inom den offentliga sektorn har deltagit, liksom en rad andra organisationer i Europa. Med så många namnunderskrifter måste EU-kommissionen tala om vilka åtgärder som ska vidtas eller inte, om kommissionen är beredd att lagstifta om de krav som ställts. I början svarade kommissionen positivt på initiativet, men sedan har det inte hänt något.
Ändå finns det fog för att kräva att tillgång till vatten och även toaletter ska vara en mänsklig rättighet, även i Europa. Det är långt ifrån så att alla har tillgång till vatten. Ta bara Rumänien. Där finns exempel på hur vattenledningar dras, dock inte där romerna bor. Den europeiska kvinnoorganisationen WECF har sett till att skolbarn på Moldaviens landsbygd får ekologiska toaletter, eftersom landet inte kommit sig för att bygga några.
Ett sätt att lösa bristerna är att låta privata företag ta över vatten- och avloppsdrift, något som en tidigare EU- kommissionär, Fritz Bolkenstein, varmt förespråkat. Trots att det har visat sig att privatiseringar har varit en dyr lösning. Så har exempelvis Paris tagit tillbaka vattendriften i offentlig regi.

IMG_3000

Francois Leblanc, vice vd för Eau de Paris, arbetade tidigare hos det privata Veolia och är övertygad om att på lång sikt är det bättre att sköta vatten i offentlig regi.

EPSU anser att EU-kommissionen prioriterar företagens intressen framför medborgarnas. Något som också upprör facket är att kommissionen anordnar en konferens om vatten på Världsvattendagen utan att ens fackföreningarna är inbjudna, medan det däremot finns en talare från det franska privata vattenbolaget Suez. Pablo Sanchez Centellas anser att EU-kommissionen har låtit sig påverkas av lobbyister från de stora multinationella företagen. Men facket tänker inte ge upp.
– Vi tror på demokrati och kommer att fortsätta att hamra in vårt budskap om att vatten måste skötas av det allmänna och är en mänsklig rättighet, säger han.
Medborgarinitiativet om vatten diskuteras just nu i EU-parlamentet och ett beslut kommer i juli.
– Det kan vara sista chansen att göra europeiska medborgarinitiativ verkningsfulla, annars är det mycket illa ställt med demokratin inom EU, säger Pablo Sanchez Centellas.
Nu mobiliserar alltså facket igen tillsammans med ett europeiskt vattennätverk, som vill att vatten ska skötas offentligt. De ska träffas på Place Luxembourg den 23 mars, med talare från en rad europeiska länder.
De kräver också att verksamheter som rör vatten och sanitetsfrågor inte ska finnas med i de frihandelsavtal, som nu håller på att förhandlas fram. Främst gäller det TTIP. I det avtalet ingår ett investeringsskydd. Det kan ge storföretag rätt att stämma stater i speciella domstolar, om lagstiftning eller politiska beslut påverkar investeringarna negativt. Om offentliga tjänster skulle omfattas av avtalet skulle det kunna leda till förbud att återkommunalisera privata verksamheter, enligt kritiker av avtalet.
I Sverige är det så gott som tyst om avtalet, medan det i Tyskland protesteras för fullt. En av de få som ifrågasatt TTIP är vänsterledaren Jonas Sjöstedt. Han anser att spelreglerna i avtalet förskjuts till företagens fördel och urholkar demokratin. Det om något borde leda till en stor debatt i stället för likgiltig tystnad.

Fakta:
TTIP, Transatlantic Trade and Investment Partnership, är ett planerat frihandelsavtal mellan USA och EU.
European Water Movement är ett nätverk av organisationer, som vill att vatten och sanitet ska skötas offentligt. Nätverket anordnar protesterna den 23 mars och har stöd av EPSU.
WECF står för Women in Europe for a Common Future.

→ Inga kommentarerEtiketter: Vatten

En blixtvisit i byn

5 februari, 2015 · 1 kommentar

På blixtvisit i byn

Morgonen är kall, byn öde och tyst. Lika öde som igår kväll, då jag var ute och promenerade. Den ende jag såg var mannen i basketkeps, han som vann en miljon i bygden och blev rikskändis. Nu gick han där – ensam.
I Dikanäs kör folk annars bil, de går inte, inte ens mellan Hamrebys affär och ICA, en sträcka på 100 meter. De tar bilen.
I morgons duggregn drar jag min väska, förbi det gula Filadelfiahuset. På väggen hänger en sliten anslagstavla. I lördags hade de loppis där. Framför korset och orgeln. Alla loppisprylar försvann i ett nafs.
Jag minns på 50-talet människor som låg på knä därinne och bad. De hängde över stolarna. Jag knackade på, ville träffa min skolkamrat, men blev ivägkörd. Din pappa super och svär, sa Filadelfiapastorns fru, fast pappa varken söp eller svor mer än någon annan i byn utan enbart tog sig en och annan hutt på lördagarna och blev sångvild. En fräck sång han ofta sjöng hette Pia lia lutta.. Innehållet i den var rätt långt från ”Säg känner det du underbara namnet som i frälsning Gud oss gav”. Jag kan båda sångerna utantill. I brist på nöjen brukade vi barn smyga in och sätta oss på bänken längst bak i Filadelfialokalen och lyssna. Pappa påstod att en gång när en av kvinnorna i bygden skulle låta sig döpas, sänkas ner i det där hålet i golvet, som innehöll vatten, erkände hon sina synder och berättade om alla män i byn som hon legat med. Det blev stor skandal. Fast att bli ivägkörd, nekad att träffa sin kompis, det svider än idag.
Jag passerar bensinmacken, Konsum, ser kyrkan däruppe på kullen och Hamrebys affär och närmar mig busskuren. Klockan är strax sju. Några kvinnor parkerar sina bilar utanför äldreboendet Sagagården, en av byns få arbetsplatser. På den här platsen stod en gång ett mejeri och jag bodde där. Nu är det borta. Det invigdes 1940 av landshövdingen, Gustav Rosén. Bönderna tecknade andelar, de hade kämpat så länge för att få sitt mejeri. Jag minns de stora flaskorna på mjölkbryggan, bullret från maskinerna, separatorn, de blöta golven, pannrummet, lukten i källaren, vidrig av den ädelost som pappa lagrade. Jag kommer ihåg hur mamma sålde mjölk som hon hällde upp från litermått, sedan fick hon en anordning i plast som man kunde snurra runt. Då flöt mjölken direkt i flaskan som man höll inunder.
Jag avskydde när pappa med en lång käpp förstörde svalbona under taket högst där uppe, för att hälsovårdsnämnden krävde det.
När jag var tretton lades mejeriet ner. Ett tag sålde superentreprenören och kommunisten Edward fjällfisk, hjortron och andra fjälldelikatesser i mejerilokalen. Tillsammans med sin fru Lova. Jag minns hur man på 70-talet kunde gå in och köpa fisk hos dem, när man varken fick harr eller öring i Vojmån. Så åkte man hem och sa: Titta vilka fina fiskar jag fångade i Vojmån.
Lova, nu 90, ligger den här tiden på morgonen och sover därinne på äldreboendet. Fast på kvällarna brukar hon piggna till och lyssna på Rapport, på sådant som översvämningar i Bangladesh. Om vad som händer utanför Dikanäs.
När mejeriet lades ner fanns det bönder som var så arga att de strejkade och vägrade skicka mjölken med bussen till Vilhelmina Numera ser jag sällan kor ute på ängarna och fjällsluttningarna i byarna. Men utanför husen står bilar och på vintern skotrar. Alltid förblir det en lika stor gåta var folk får pengarna från. Fast det senaste året har jag förstått att det uppstått en och annan nyrik person i denna en gång fattiga glesbygd. De säljer tomter i skidorten Kittelfjäll, 24 kilometer härifrån, och de säljer skog.
Men många hus står tomma i Dikanäs, färgen flagnar på dem. Det är för sorgligt.
Det finns ändå hopp. Till höger om busskuren står en skylt om loppis och en stor anslagstavla med en motorcykel ovanpå. Den annonserar om att det finns mc museum, hemslöjd, servering och friggebodar till salu. Mitt i gräset står GB- glassgubbe i plast. Minns hellre den goda gula vaniljglassen på Wallins Condis på 50-talet. Fast den fick konkurrens. Mamma hade infört frysbox i mejeriets affär, som till en början bara sålde mjölk och grädde, syrad mjölk och ost. Hon hade fixat fram pinnglassar med vanilj- och jordgubbsmak. De tyckte hon att jag skulle äta. Efter den hemska broccolin. När broccolin kom till byn. Det vore en titel till en roman. Och det var mamma som införde den.
Den buss jag väntar på dyker upp och chauffören har en sådan där svart basketkeps, som så många karlar bär häruppe. Det gråljusa håret sticker ut som en tofs vid kepsbandet. Han släpper in mig, förklarar att han inte har någon biljettmaskin och åker ner till garaget, för han ska fika innan han ska köra till Vilhelmina.
Vid garaget stiger senare en av ägarna till bussen på, men han ser mig inte utan går längre bak. Ingen bryr sig om mig. Jag åker gratis till Vilhelmina.
Vi far den gamla grusvägen och passerar Kvarnforsen, där det lilla kraftverket från 1933 fortfarande står kvar. På den tiden skrapade invånarna ihop andelar till ett kraftverk för att få ljus i husen. Sedan såldes det för en struntpenning till Vattenfall som i sin tur sålt det till en Stockholmare. Valter i byn kör ner flera gånger i veckan och kollar att det fungerar. När vi var små gick plötsligt strömmen, det var bara att ta fram stearinljus och vänta. På den tiden var det Elis som cyklade tre kilometer till kraftverket och sedan skedde under: Vi fick ljus igen.
I byar runt Vilhelmina finns det invånare som till och med satte upp stolparna gratis för att få ljus till bygden. Skulle det någonsin falla in Vattenfalls vd och chefer att åka runt som stolpvolontärer?
Bussen passerar Bjurviken där bröderna Lundberg lade till med sin ångbåt, innan det fanns väg till Dikanäs. Faktiskt var inte vägen klar förrän i slutet av 1937, tio år innan jag föddes.
Hur kunde mina föräldrar hamna i denna ödebygd? Jag ser framför mig hur mamma grät när hon stod och tittade ut från fönstret och såg kyrkan och några enstaka hus. Hon som älskade affärer, mode och rush. Sannolikt inbillade pappa henne att han skulle börja sin mejeristkarriär här för att sedan fara vidare. Hon måste ha trott på honom eftersom hon gifte sig med honom i den där kyrkan på kullen. De blev kvar i nära 20 år. Och själv har jag burit med mig Dikanäs i hela mitt liv. Lugnet och uthålligheten fick jag därifrån, men också naiviteten och blygheten. Samt en och annan pinsamhet som när jag med min morakniv skar upp falukorv i köket i Uppsalas studentkorridor på 70-talet. De förnäma flickorna från Södermanland och Östergötland, som först i 13 – års åldern fick säga du till sina föräldrar efter att tidigare bara titulerat dem med mor och far, tittade storögt på.

Nu somnade jag till på bussen och missade de Rosénska snörliven efter Dajkanvik. Ett par synnerligen smala broar, som byggdes när Rosén var landshövding.
I Storsele är skolan stängd. Det var där jag var med i skidtävling och bara kom 2:a. Busschauffören väntar en lång stund. Flera barn har redan kommit. Inte förrän en liten späd flicka kastar sig på bussen börjar han köra.
-Jag höll nästan på att köra ifrån dig, säger han, fast det märks att han väntat in i det sista. Han har ordning på alla som ska till ”plassen”, Vilhelmina. Den vi brukade åka till på 50-talet när vi gick i skolan och tvingades till folktandvården. Men några av barnen gladde sig. För första gången fick de se godståg och rälsbussen, som ledde människor ut till den stora världen.

→ 1 kommentarEtiketter: Vatten

Vattenintresse lönsamt för företagen

5 februari, 2015 · Inga kommentarer

Företag, med framförhållning, är kloka nog att intressera sig för vattenfrågor. Inte för att de plötsligt drabbats av plötslig oegennytta. De gör det för att överleva och fortsätta att vara lönsamma.

Det är 25 år sedan den först Världsvattenveckan ägde rum. Och vem minns inte den? Mest handlade det om festyran vid vattenfestivalen, om fyrverkerier och kräftkalas på Gustaf Adolfs torg. Men det pågick också diskussioner om vattenfrågor, mest kring dricksvatten. Det kunde röra sig om 200 deltagare på ett seminarium. Vattenfestivalen försvann men Världsvattenveckan har växt och i år beräknas den locka 3400 deltagare. Veckan väcker allt större intresse bland näringslivets representanter.
Nyligen anordnade SIWI, Stockholm International Water Institute, ett seminarium med temat: Vattnet – vår gemensamma ödesfråga.
Vatten är den största globala hotet på tio års sikt, enligt World Economic Forum i Davos. Analytiker förutspår att det år 2030 kommer att bli ett 40 procentigt underskott mellan efterfrågan och tillgång på vatten i världen.I exempelvis ett land som Kalifornien behövs nära 42 kubikmeter vatten för att staten ska hämta sig från sin svåra torka, enligt NASA.
Vatten är inte bara en förutsättning för allt mänskligt liv. Utan vatten blir det ingen produktion. Utan vatten ingen energi. Det är den främsta framtidsfrågan.IMG_1115

IMG_1374
Ett klädföretag som verkligen gjort sitt för att använda vatten effektivare är Indiska. Företaget började tidigt med att rena miljöfarligt avloppsvatten från textilfabriker. Indiska har varit en av initiativtagarna till Sweden Textile Water Initiative, ett samarbete med över 30 företag som går ut på förbättra vatten – och kemikaliehanteringen inom textil – och läderindustrin främst i Asien.
Tillsammans med KappAhl och Lindex har Indiska, med stöd av SIDA och i samarbete med SIWI, utbildat leverantörer i Indien i hur de ska hantera vattnet under produktionsprocessen. Leverantörerna har kunnat spara miljontals liter vatten och personal har fått lära sig hur de ska använda vatten, energi och kemikalier på ett hållbart sätt. I Delhi, där det råder brist på vatten, minskade projektet vattenförbrukningen med 84, 5 miljoner, 6, 6 procent per år. En vinst för leverantörerna och för företagen.
Nu kan man fråga oss, varför ska vi bry oss? Här i Sverige har företagen gott om vatten.
Vattenexperten Jens Berggren, SIWI, hade på seminariet ett exempel från Schweiz. Landet inser det värdefulla med tillgång till vatten, trots alla sina glaciärer och sjöar. Chokladindustrin behöver kakao och den växer inte i Genève. Globalt är vi beroende av vattentillgången i andra länder. Bara en kaffekopp kräver 140 liter vatten, om man räknar hela produktionskedjan. En T-shirt i bomull kräver 2 700 liter.
Hela 89,5 procent av en Coca-Cola består av vatten. Coca-Cola blev världskänt, när företaget i början på 2000-talet hade en fabrik i Plachimada i Kerala i Indien och blev anklagad för att använda så mycket vatten att brunnarna torkade ut för jordbrukarna. Nu satsar även Coca-Cola starkt på att minska vattenförbrukningen. Sedan kan man för all del fråga sig om Coca-Cola överhuvudtaget behövs? Men det är en annan femma.

→ Inga kommentarerEtiketter: Vatten

Samer befarar att gruvdrift förorenar vatten

27 oktober, 2013 · Inga kommentarer

26 oktober 2013

Rent vatten

Vattnet – vårt viktigaste livsmedel- kan förgiftas. Renbetesland förstörs. Stoppa alla nya gruvor och ändra minerallagen. Det kräver samiska och andra aktionsgrupper. De samlades nyligen i Stockholm.

För mig, född i fjällbyn Dikanäs, van vid att leva sida vid sida med samer, är det förvånande att uppleva, att samer idag är tvungna att åka till Stockholm för att åter försvara sina rättigheter. Nu handlar det om gruvindustrins intrång i Sápmi, samernas land. Jag trodde att det räckte med att Vattenfalls regleringar i älvarna har förstört renbetesland och försvårat förflyttningar av renar. Men nu är det dags igen.
På fredagen slog samer läger med tältkåtor i Kungsträdgården och berättade om sin kultur och om gruvboomen i sameland.

Renskötaren Jörgen Stenberg från Malå sjöng en jojk om Umeälven, som visserligen är dämd men ändå inte ännu förgiftad. För det kan den bli, befarar han.
Det är inte så att de här samerna är emot utveckling, men gruvor i deras område hotar den framtida rennäringen. Dessutom riskerar grundvatten och älvar att förorenas.
Inte bara samerna utan aktionsgrupper som Rädda Vättern, Fältbiologerna och Latinamerikagruppen deltog i en demonstration i lördags. Intill Vättern är det på gång en brytning av sällsynta jordartsmetaller. Internationellt blir skiffergasen en allt hetare fråga, eftersom utvinningen riskerar att förorena grundvattnet.
Johannes Vestly
Johannes Vestly

På Mynttorget blev det tal och sång med texter som ” Går gruvbolagen i konkurs, då får vi betala kalaset” och ”When you are mining you undermine yourself”.
Hårda ord riktades mot näringsminister Annie Lööf. Hon och andra politiker anses vara fartblinda för gruvlobbyns alla löften om jobb. Minerallag- och strategi måste skrivas om, var kravet. Annars utraderas närdemokratin och livsmiljön läggs i händerna på gruvbolagen.
På plats fanns bland annat Marie Persson, som berättade om Rönnbäck i närheten Hemavan/Tärnaby. Där planerar Nickel Mountain AB/IGE ett gigantiskt dagbrott mitt i Umeälvens källflöde.
Marie Persson
Marie Persson

– Sverige exporterar en mineralpolitik som bygger på en utarmning av lokalsamhällen, som varken säkrar hälsa, miljö eller det samiska folkets överlevnad. Det är inte försvarbart att svenska politiker år 2013 för en aktiv koloniseringspolitik, där de enda vinnarna är lycksökande projekteringsbolag. Sluta dalta med gruvindustrin, sa hon och rev ner mängder av applåder. Det gjorde även Niklas Spik från Jokkmokk.
– Vi ska inte ha någon djävla gruva i Jokkmokk. Vi ska ha en ekoturistskola, den samiska parlamentsbyggnaden och Laponia. Beowulf mining can go to hell.
Detta sade han med anledning av att Jokkmokk Iron Mines AB, dotterbolag till det engelska Beowolf Mining, vill öppna en järngruva i Kallak utanför Jokkmokk.
Något som också väcker missnöje är att gruvindustrin bara behöver betala 0,5 promille av värdet av den brutna malmen till staten. Därför är Sverige så gynnsamt för de utländska gruvbolagen. Men Annie Lööf försvarar den låga avgiften med att Sverige i stället har högre miljökrav.
Även Sametinget kräver att svenska staten stoppar all projektering tills staten lever upp till den internationella folkrätten.
Samernas Riksförbund kräver en lagstiftning som tvingar gruvexploatörer att uppträda seriöst och ansvarsfullt.
Och alla jobben då som gruvindustrin skapar? Det gav inte demonstranterna mycket för. Kanske det blir några en kort tid, medan rennäringen och jobben som finns där försvinner, likaså jobb inom långsiktig turismen. Och priset kan i värsta fall vara försämrad miljö och inte minst vatten.

Demonstrationen anordnades av Urbergsgruppen.

→ Inga kommentarerEtiketter: Vatten

Toaletter – detta tabubelagda ämne

6 september, 2013 · Inga kommentarer

Världsvattenveckan del II

new UDD toilet
Att få en så här fin ekotoalett är ett framsteg på landsbygden i Rumänien.

Ni kan inte gissa hur många vattenkonferenser det finns över hela världen. Det är nog en heltidssysselsättning för vissa delegater att bara åka runt på dem. Nästa blir i Budapest.
En gång mötte jag en amerikansk journalist, Joe Treaster, på Världsvattenforumet år 2009 i Istanbul.
Första gången jag var i Istanbul, år 1978, bodde jag på ett billigt hotell där toaletten utgjorde ett hål rätt ner i golvet och två plattor att ställa fötterna på. Jag spolade med en liten kanna genom att ösa vatten ur en hink.
Det var i alla fall i Istanbul, år 2009, jag blev varse allt hysch-hysch kring vissa ord.
Joe Treaster, den amerikanske journalisten med ett förflutet på New York Times, blev chockad då jag sa att jag nog borde skriva en bok som heter ”Shit” för det är vad det i grunden handlar om. ”Oh, you can’t use that word,” sa han och stirrade förfärat på mig. Sedan dess har jag förstått vilka tabun det råder kring ordet. Speciellt när Jan Eliasson, vice generalsekreterare, hade vågat avsluta sitt tal i FN år 2010, inte med orden ”ett liv i värdighet” utan ”ett liv med toaletter”. Att han överhuvudtaget tog ordet toalett i sin mun ledde till hummande. Översättarna blev osäkra vad de skulle säga.
Bibliotek - 0286
Jan Eliasson, FN:s vice generalsekreterare. Foto: Ann-Christin Sjölander

Kanske har detta hysch-hysch bidragit att det tagit så lång tid för att folk ska få toaletter. Fortfarande saknar 2,5 miljarder toaletter.
Medan det finns män på landsbygden i Indien som hoppar ut ur sina bilar till närmsta buske, med mobiltelefonen i handen, får fattiga kvinnor på landsbygden smyga sig ut i gryningen och på kvällen för att kissa och bajsa.
Nu sa Jan Eliasson i sitt tal på Världsvattenveckan att man måste börja tala klarspråk och inkludera orden open defecation i det politiska språket, att ”göra sina behov i det fria”.
I ett lexikon översätts ordet defecate med ”att ha avföring”. Slår jag upp ordet ”bajsa” översätts det till engelska med ”do a number two”. Och i amerikansk engelska går man till the wash room, the rest room eller the ladies’room, om man inte är burdus nog att undra över var toaletten ligger.
Tack och lov kommer ändå allt fler lösningar för dem som saknar toaletter.
Den kloke och ödmjuke Peter Morgan från Zimbabwe fick Stockholms Vattenpris för bland annat sin VIP-latrin, som håller borta flugor och dålig lukt. Han har också utvecklat ekologiska toaletter, där urinen separeras och är nyttig näring i grönsaksodling. Han satsar på vatten och toaletter som fattiga människor ska ha råd med. Priset fick han av kungen. Han var väl värt det.

→ Inga kommentarerEtiketter: Vatten

De överlever inte utan vatten

6 september, 2013 · Inga kommentarer

Tankar från världsvattenveckan – del I

Bibliotek - 3053

Barn dör av brist på hygien och av smutsigt vatten. Företag dör om de inte har tillgång till vatten. Det är tillväxt och överlevnad det handlar om. Så tänker jag efter några dagar på Världsvattenveckan Stockholm.

Älvsjömässan har i sex dagar varit fylld av montrar. Här har funnits affischer på kvinnor och barn som hämtar vatten. Olika organisationer bidrar med att lösa vatten – och sanitetsproblemen i världen.
Inget grep nog tag i mig som då en man från Ghana sa till mig att kvinnor, som inte har toaletter, som går och sätter sig i det fria, är inte bara rädda för att råka ut för våldtäkt utan för ormar och vilddjur.
Det primitivaste jag har haft i Sverige är sommarens utedass vid en bondgård, där jag suttit och läst gamla Allers.

Bibliotek - 3022

Mannen från Ghana sa också att regeringen satt en gräns på 500 meter, längre än så skulle inte kvinnor och flickor behöva gå för att hämta vatten.
Vilket gigantiskt slöseri med kvinnors resurser att i stället för att vara en del av samhällsutvecklingen ska de traska efter vatten och ta hand om barn som har vattenrelaterade sjukdomar.
Bibliotek - 3020

Men det är inte bara fattiga kvinnor som söker vatten. All fler multinationella företag inser att den framtida bristen på vatten kan bli ett problem. På vattenveckan fanns Unilever, Coca-Cola, Sam Miller, Shell, PepsiCo, H & M, Nestlé, jag kan inte räkna dem alla. Företag med lite självbevarelsedrift inser att de måste lyfta vattenfrågor och bli det ”goda” företaget. Så visar de siffror på hur mycket mindre vatten de förbrukar och hur de tar ansvar för den allt akutare vattenbristen i världen.
Hur ska man förhålla sig det? Det är väl bra kan man tycka. Och så kan jag fundera: Behövs företag som Coca-Cola och PepsiCo, klarar vi oss inte utan deras drycker? Men är det inte att vara alldeles för rigid och tråkig? Och vad händer då med jobben? Om inte företagen har tillgång till vatten, då kan de inte överleva.
En indisk kvinna sa förra året på ett seminarium: Kanske vi ska ifrågasätta om vi behöver konsumera så mycket? Är kanske tillväxtbegreppet förlegat, bör vi kanske tänka i andra banor?
Om jag köper mindre kläder går det åt mindre vatten. Äter jag inte kött så sparar jag i verkligheten på vatten? Och behöver jag det där vinet, som innehåller så mycket vatten?
Fast det låter så trist att vara utan.
På Världsvattenveckan dryftas sådant som: Sanitet behöver en högre profil på utvecklingsagendan. Hur kan företagens vattenengagemang gagna samhället.
Det är helt andra nivåer än den här lilla berättelsen. Nu går jag ut i köket och tar mig ett glas vatten.

Fakta:
Världsvattenveckan anordnas en gång om året av SIWI, Stockholm World Water Institute.

1,8 miljoner människor dör årligen från diarrésjukdomar (inklusive kolera). 90 procent är barn under fem år i utvecklingsländerna.
Uttag av vatten förväntas öka med 50 procent till 2025 i utvecklingsländerna och 18 procent i de industrialiserade länderna.
Att producera ett kilo nötkött kräver 15 000 liter vatten. Ett par jeans kräver 2500 liter vatten, ett glas vin kräver 120 liter vatten.

→ Inga kommentarerEtiketter: Vatten

Samarbete och partnerskap under Världsvattenveckan

1 september, 2013 · Inga kommentarer

Mängden av vatten kommer inte att öka i världen, men det gör däremot efterfrågan. Ska vattnet räcka till alla måste länder samarbeta över gränserna, likaså olika sektorer och intressenter.
FN har förklarat 2013 till ”det internationella året för vattensamarbete. Det är också temat för årets världsvattenvecka.

År 2050 kommer världens efterfrågan på vatten har växt med 55 procent.
OECD uppskattar att 50 procent av världens vatten delas av två eller fler länder. Det pågår ett större samarbete över nationsgränserna än vad man kan tro. Så har Indien och Pakistan haft samarbete kring floden Indus, även om de haft politiska konflikter.
Till och med Israel och Palestina har ett samarbete, om än inte på lika villkor. Det skriver representanter från SIWI, Stockholm International Water Institute, i tidningen the Guardian.
Allt fler företagsledare börjar inse hur viktig vattentillgången är, om de ska kunna producera sina varor. I år verkar det finnas ännu fler företag på plats under vattenveckan än någonsin tidigare. Då menar jag inte bara företag, som sysslar med miljöteknik utan bland annat Kapp Ahl, Indiska och H & M. De försöker bidra till hållbar vattenanvändning.
Avsikten på Världsvattenveckan är också att bygga broar mellan den privata och den offentliga sektorn.
Världsvattenveckan har stöd av Stockholm stad, Sida och Ifad, the International Fund for Agricultural Development.
Veckan sponsras av bland annat Sweco, Pepsico och Nestlé.
Även tidningen the Guardian finns med som supporter. SIWI anordnar Världsvattenvecka för 23:e året i rad.

→ Inga kommentarerEtiketter: Vatten

Över 1,5 miljoner vill inte privatisera vatten

31 augusti, 2013 · Inga kommentarer

31 augusti 2013

Nu går slutspurten för kampanjen ”Vatten är en mänsklig rättighet”. Över 1,5 miljoner namn har samlats in runt om i Europa. Så många vill att vatten ska vara något som det offentliga sköter, inga privata företag. Den 9 september är sista dagen att skriva på.

Det handlar om ett medborgarinitiativ inom EU och med så många namn måste EU-kommissionen behandla de krav som kampanjen ställer: att EU ska erkänna vatten och sanitet som en mänsklig rättighet och att vatten är en samhällelig nyttighet och inte någon handelsvara.
Ingen trodde väl att de skulle bli så många namn eftersom kampanjen kom i gång trevande och försiktigt under förra våren. Bakom den står huvudsakligen EPSU, den europeiska fackliga federationen inom offentlig sektor.
Men stödet har bara vuxit. 12 länder inom EU har redan samlat in den kvot av signaturer som de skulle bidra med.
Tyskland är den stora segraren med över 1,3 miljoner namn fastän att det endast krävdes
74 000 därifrån.
Italien, Spanien, Slovakien och Grekland är bland de länder som fått ihop betydligt mer namn än miniminivån, medan det gått sämre för Sverige. Här har inte fackförbunden inom den offentliga sektorn ännu nått de 15 000 namn som de skulle samla in. När detta skrivs har lite över 8000 skrivit på. Lettland har bara lyckats få ihop 438 namn. Storbritannien, som sedan 1989 bara har privata företag som sköter vatten – och avlopp har samlat in lite över 8000 namn fastän de skulle ha bidragit med 54 750. Uppenbarligen har invånarna där vant sig med privat vattenförsörjning, även om vattenräkningarna under årens lopp har blivit mycket dyrare.
Den slutgiltiga siffran kommer att offentliggöras den 10 december, dagen för mänskliga rättigheter.
Kraven kommer att tas upp i parlamentet och kampanjen syftar att förmå EU-kommissionen att lagstifta om dem.
En rad EU-parlamentariker har stött kampanjen. Några välkända personer har blivit ”ambassadörer”, till exempel simmaren Martin Liivamägi i Estland, sångaren och satirikern Niels Hausgaard i Danmark, borgmästaren Bertrand Delanoë i Paris och andra borgmästare i Europa.
Fackförbunden i Europa har varit oroliga för att ett förslag om ett koncessionsdirektiv kommer att påskynda privatisering av vattentjänster. Medan EU- kommissionären Michel Barnier säger att det aldrig har varit intentionen med direktivet. Det är upp till de enskilda medlemsländerna att fatta beslut om hur de vill ha sina vattentjänster, betonar han. EPSU ser detta som en framgång men fortsätter att ändå driva sina krav och vill ha en tydlig lagstiftning.

→ Inga kommentarerEtiketter: Vatten