Ann-Christin Sjölander

Vårt värdefulla vatten

Ann-Christin Sjölander header image 1

På blixtvisit i byn

12 september, 2010 · 35 kommentarer


Dikanäs centrum

Morgonen är kall, byn öde och tyst. Lika öde som igår kväll. Den ende som var ute då var mannen i basketkeps, han som vann en miljon i bygden och blev rikskändis. Även han kom gående. Ensam.
I Dikanäs kör folk annars bil, de går inte, en del inte ens mellan Hamrebys affär och Dikanäs Fjällhandel (ICA), en sträcka på 100 meter. De tar bilen.
I morgonduggregnet drar jag min väska förbi det gula Filadelfiahuset. På väggen hänger en sliten anslagstavla. I lördags hade de loppis där. Framför korset och orgeln. Alla saker försvann i ett nafs.

Jag minns hur de frälsta låg på knä därinne och bad. Det var på 50-talet. De hängde över stolarna. Men jag blev ivägkörd, när jag skulle besöka min skolkamrat, dotter till pingstpastorn. Din pappa super och svär, sa pastorsfrun, fast pappa varken söp eller svor mer än någon annan i byn utan enbart tog sig en och annan hutt på lördagarna och blev sångvild. En fräck sång han ofta sjöng hette Pia lia lutta.. Innehållet i den var rätt långt från ”Säg känner det du underbara namnet som till frälsning Gud oss gav”. Jag kan båda sångerna utantill. I brist på nöjen brukade vi barn smyga in och sätta oss på bänken längst bak i Filadelfialokalen och lyssna. Pappa berättade en gång hur en av kvinnorna i bygden skulle låta sig döpas. Hon sänktes ner i det där hålet i golvet, som innehöll vatten, men innan erkände hon sina synder. Hon räknade upp alla män i byn som hon legat med. Det blev stor skandal, sa han och sjöng Pia lia lutta.. Fast ibland sjöng han om Lewi Petrus och alla miljoner han tjänade.
Jag passerar bensinmacken, Konsum, ser kyrkan däruppe på kullen och Hamrebys affär och närmar mig busskuren. Strax före klockan sju kommer det flera bilar, körda av kvinnor.
De parkerar bredvid huset mittemot, en av byns få arbetsplatser, äldreboendet, Sagagården.

På den här platsen stod en gång ett mejeri och jag bodde där. Nu är det borta. Det invigdes 1940 av landshövdingen, Gustav Rosén. Bönderna tecknade andelar, de hade kämpat så länge för att få sitt mejeri. Och dit kom mejeristen, min pappa. Jag minns de stora flaskorna på mjölkbryggan, bullret från maskinerna, separatorn, de blöta golven, pannrummet, lukten i källaren, vidrig av den ädelost som han lagrade. Jag kommer ihåg hur mamma sålde mjölk som hon hällde upp i litermått. Sedan fick hon en anordning i plast som man kunde snurra runt. Då flöt mjölken direkt i en flaska.
Jag avskydde när pappa med en lång käpp förstörde svalbon under taket på mejeribyggnaden. Hälsovårdsnämnden kräver det, sa han som aldrig någonsin kunde tänka sig skjuta en älg eller hare, men hade medalj i skytte.
När jag var tretton lades mejeriet ner. Det ersattes så småningom av ett äldreboende. Fast ett tag sålde, Edvard och Lova, fjällfisk, hjortron och andra fjälldelikatesser i mejerilokalen. Och jag minns hur man på 70-talet kunde gå in och köpa röding hos dem, när man varken fick harr öring eller annan fisk i Vojmån. Oräkneliga är de som hemma i stan sa: Titta vilka fina rödingar jag har fångat i Borkan. En sjö inte långt från Dikanäs.
Lova, nu 90, ligger den här tiden på morgonen och sover därinne på äldreboendet. Fast på kvällarna brukar hon piggna till och lyssna på Rapport, på sådant som översvämningar i Bangladesh. Om vad som händer utanför Dikanäs.

När mejeriet lades ner fanns det bönder som var så arga att de strejkade och vägrade skicka mjölken med bussen till Vilhelmina, 11 mil därifrån. Numera ser jag sällan kor ute på ängarna och fjällsluttningarna i byarna. Men utanför husen står bilar och på vintern skotrar. Alltid förblir det en lika stor gåta: hur har folk råd? Fast det senaste året har jag förstått att det uppstått en och annan nyrik person i denna en gång fattiga glesbygd. De säljer tomter i skidorten Kittelfjäll, 24 kilometer härifrån, och de säljer skog.
Men många hus står tomma i Dikanäs, färgen flagnar på dem. Det är för sorgligt.

Det finns ändå hopp. Till höger om busskuren står en skylt om loppis och en stor anslagstavla med en motorcykel ovanpå. Den annonserar om att det finns mc museum, hemslöjd, servering och friggebodar till salu. Mitt i gräset står GB- glassgubbe i plast. Det är annat än den goda gula vaniljglassen på Wallins Condis på 50-talet. Den som jag inte fick äta längre när jag var i tioårsåldern. Mamma hade infört frysbox i affären, som till en början bara sålde mjölk och grädde, syrad mjölk och ost. Hon hade fixat fram pinnglassar med vanilj- och jordgubbsmak. De fick jag äta i stället, när hon var i färd med att konkurrera ut Wallins underbara glassar. Men innan pinnglassen fick hela familjen äta broccoli och köttfärslimpa. Broccolin lanserade hon i djupfryst form i byn. ”När broccolin kom till byn”. Det vore en läcker boktitel.
Den buss jag väntar på dyker upp och chauffören har en sådan där svart basketkeps, som så många män bär häruppe. Hans gråljusa hår sticker ut som en tofs därbak vid kepsbandet. Han släpper in mig, förklarar att han inte har någon biljettmaskin och åker ner till garaget, för han ska fika innan han ska köra till Vilhelmina.
Vid garaget stiger senare en av ägarna till bussen på, men han ser mig inte utan går längre bak och jag åker gratis hela vägen.
Vi far den gamla grusvägen längst Vojmsjön och passerar forsen med det lilla kraftverket. 1933 skrapade invånarna ihop andelar till kraftverket för att få ljus i husen. Sedan såldes det för en struntpenning till Vattenfall som i sin tur, för några år sedan, sålt det till en Stockholmare. Valter i byn kör dit flera gånger i veckan och kontrollerar att allt är som det ska. Han bär på kunskapen. Byborna är lyckligt okunniga om att någon annan än han, kanske ägaren, skulle lätt åstadkomma en bomfasning och släcka hela byn.
När vi var små gick strömmen, som vi brukade säga. Och så tog vi fram stearinljusen och väntade. Vi visste att Elis, på den tiden ansvarig för kraftverket, cyklade dit. Tre kilometer trampade han. Sedan skedde det under: Vi fick ljus igen.

Valter Lunder ser till att kraftverket fungerar

I byar runt Vilhelmina finns det invånare som till och med satte upp stolparna gratis för att få ljus till bygden. Skulle det någonsin falla in Vattenfalls vd och chefer att åka runt som stolpvolontärer?
Bussen passerar Bjurviken där bröderna Lundberg lade till med sin ångbåt, innan det fanns väg till Dikanäs. Faktiskt var inte vägen klar förrän i slutet av 1937, tio år innan jag föddes.

Hur kunde mina föräldrar hamna i denna ödebygd? Jag ser framför mig hur mamma grät när hon från fönstret på mejeriets övervåning såg kyrkan och några enstaka hus. Hon som älskade affärer, mode och rush. Sannolikt inbillade pappa henne att han skulle börja sin mejeristkarriär här för att sedan fara vidare. Hon måste ha trott på honom eftersom hon gifte sig med honom i den där kyrkan på kullen. De blev kvar i nära 20 år. Och själv har jag burit med mig Dikanäs i hela mitt liv. Lugnet och uthålligheten fick jag därifrån, men också naiviteten och blygheten. Samt en och annan pinsamhet som när jag med min morakniv skar upp falukorv i köket i Uppsalas studentkorridor på 70-talet. De förnäma flickorna från Södermanland och Östergötland, som först i 13 – års åldern fick säga du till sina föräldrar efter att tidigare bara titulerat dem med mor och far, tittade storögt på. Vi lade bort titlarna, sa de om sina föräldrar. Det förundrade mig mycket. Något sådant höll vi inte på med i Dikanäs.
Nu somnade jag till på bussen och missade de Rosénska snörliven efter Dajkanvik. Ett par synnerligen smala broar, som byggdes när Rosén var landshövding.
I Storsele har skolan lagts ner. Det var där jag var med i skidtävling och bara kom 2:a. Busschauffören väntar en lång stund. Flera barn har redan kommit. Inte förrän en liten späd flicka kommer springande och kastar sig in i bussen rullar han iväg. Det är två och en halv mil till Vilhelmina.
-Jag höll nästan på att köra ifrån dig, säger han till henne.
Han har ordning på alla som ska till ”plassen”, Vilhelmina. Dit brukade vi skolbarn åka på 50-talet när vi tvingades till folktandvården, tortyranstalten, där min sprutskräck föddes och sedan aldrig försvunnit. Men några av mina skolkamrater gladde sig över att få komma till ”plassen”. För första gången fick de se godståg och rälsbussen, som ledde människor ut till den stora världen. Jag hade redan sett den för mamma reste ensam med mig till Köpenhamn när jag var åtta år. Vi bytte tåg i Hallsberg, minns jag.
– Nu måste du hålla mig hårt i handen, för det här är en stor station, sa hon, och jag kände hennes fasta grepp om min hand, medan jag pinnade på bredvid henne.
Det tänker jag ofta på när jag åker X 2000 till Göteborg.

→ 35 kommentarerEtiketter: Hem till byn