The Water Business

Photo: Sergin Andreev

When Nadejda Andreev was a child the family got water from a well. She drank it although it smelled very bad. There was just a pit latrine in the yard. Now she makes the inhabitants aware of the importance of good sanitation in Moldova.

120 million people in the European region lack access to fresh drinking water. And even more lack toilets, according to WHO, the World Health Organization. One of the most exposed countries is Moldova, especially the rural population.
Nadejda Andreev grew up in the small village Bolduresti.
- When I was a child there was no centralized water supply. We had to bring the water from the well, next to our house, she tells me when
I meet her in March at the World Water Forum in Marseille.
The toilet was a pit latrine in the back of the yard. The water was not of very good quality; it was polluted from the tobacco factory.
- Nobody raised the issue about the quality, I drank the water but I remember that I did not like it. It smelled, even when we boiled it.

Nadejda Andreev. Photo: A-C Sjölander

80 per cent of the groundwater that supply the wells in Moldova is contaminated with high concentration of nitrate.
Nadejda Andreev is representing an NGO called WisDOM. WisDOM is cooperating with CDC, the Swiss Development and Cooperation Agency. Among other things they help to install ecological toilets in the rural areas.
The pit latrines often contaminate the groundwater. With the assistance of CDC “EcoSan toilets” have been built. Urine and faeces are separated. The human excreta are collected in a special compartment under the toilet room. The urine is accumulated in a special chamber. In that way the groundwater cannot be polluted. It is more hygienic and the waste can be reused in the agriculture.

An old pit-latrine. Photo: Sergin Andreev

A new eco-toilet. Photo: Sergin Andreev

12 schools have been equipped with ecological sanitation. 18 are going to be built in the future.
- The pupils find it much more pleasant to have a fresh toilet and also to be able to wash their hands, Nadejda Andreev explains.
In her home village Bolduresti 42 Ecosan toilets have been built but there are more areas that could benefit from such toilets. Close to Chisinau, the capital of Moldova, there are summerhouses in the Tohatin commune. The inhabitants have no residential permits, but live here permanently. They cannot afford to buy a flat in the capital. The water pipes in the area are old. The people themselves do most of the restoration works. Sometimes they cannot cover all the costs. During winter the pipes are frozen.
- There is also water loss and some families have to carry water from long distances or use only snow/rainwater. A sewage system does not exist her, Nadejda says.
Some families have built their own septic tanks, but because the roads are bad, the cars that collect wastewater do not want to come to the area.
So there is still much to do. WiSDOM and another NGO has elaborated a local action plan.
- It will take time to solve the problems. Considering the present political and economical situation I am not very optimistic, Nadejda Andreev admits.
Moldova is the poorest country in Europe with a complex political situation. At the moment a temporary president, Nicoae Timofti, is the head of the country.

Facts: WiSDOM is affiliated to WECF, Women in Europe for a Common future and Woman for Water Partnership.

I Portugal och i Grekland protesterar facket. Vatten – och avloppsverksamhet är på väg att privatiseras. Men det finns inga belägg för att det skulle bli effektivare.

De ekonomiska svårigheterna i Grekland och Portugal ska lösas med åtstramningar. Det är kravet för att långivarna ska bidra med nödlån. Vatten – och avloppsdrift ska läggas över på privata företag. Men David Hall, ansvarig för forskningsinstitutet PSIRU vid universitetet i Greenwich i London, säger att det inte finns någon större skillnad i effektivitet mellan privatdriven och offentlig verksamhet.
Det säger han i en intervju med en portugisisk journalist.
Han kan referera till en rad studier om detta.
– När det gäller att åtgärda vattenläckor har tyska och nederländska offentliga anläggningar det bästa resultatet, berättar han.
I Frankrike sköts vatten och avloppsverksamheten till två tredjedelar procent privat, huvudsakligen av vattenföretagen Veolia och Suez. David Hall har siffror på att den tredjedel, som sköts av offentliga sektorn, har 15 procent lägre taxor.
– Det är kunderna som får betala priset för privatiseringarna.
Inte heller investerar de privata företagen speciellt mycket. Ett exempel är i Ungern där de privata företagen samlar in avgifterna och gör vinst men investeringarna får staten ansvara för. I Indien och Afrika är investeringarna nästan lika med noll.
England är ett undantag. David Hall berättar att de privata företagens investeringar i England med stor sannolikhet kostar invånarna över en miljard euro extra per år, än om den offentliga sektorn skött verksamheten.
De första 11 åren efter privatiseringen i England höjdes taxorna med 40 procent.
– Höjda taxor är en genomgående trend, där vatten och avlopp sköts av privata företag, säger David Hall.
I Spanien finns det privata företag som skött vattendriften i 150 år, till exempel i Barcelona. Valencia har haft privat drift sedan 1902. 2001 gick kontraktet ut, men ingen annan hade råd att ta över driften. Företaget som sköter driften krävde 54 miljoner euro i kompensation. Nu fortsätter det i 50 år till.
David Hall anser att det finns två starka skäl att behålla vatten – och avloppsdrift i offentlig regi: Konsumenternas pengar försvinner inte i vinster och insynen blir bättre. Det är helt enkelt en fråga om demokratiskt inflytande.

Fakta: PSIRU finansieras av ISKA, den internationella fackliga organisationen för offentlig anställda.

Contact:

info@acsjolander.se

Journalist and author of the book: The Water Business – corporations versus people (Zed) 2005. Il Business dell’ Acqua (Jaca Book)
Educational background:
Uppsala university 1966 – 70: English literature, German, Social anthropology.
College of Journalism 1973 – 74
Stockholm University: Political science, 1974.
Have been working at different newspapers and most of the time for the magazine Kommunalarbetaren, with an edition of over
500 000. I have specialised in writing articles about privatisation and how commercial companies operate within the public sector.
Now I am a freelance journalist.

När jag år 2003 sedan skrev min bok Vatten – rättighet eller handelsvara sade VD:n Gérard Mestrallet, VD för Suez, att vattenföretaget satsar på de fattiga. Detta är nu bortglömt för länge sedan. Och företaget finns inte längre i Afrika och nästan inte alls i Sydamerika. Orsaken är en enda: Det var inte lönsamt. Däremot är det lönsamt att vara i Europa och i Kina. Då och då inflikar den nuvarande VD:n lite om miljön i sina tal. Det är gångbart idag.
Nu är det framför allt Australien som gäller där Suez håller på att bygga en av världens dyraste saltvattenanläggningar. Och en fortsatt satsning på Spanien, som behöver reparera sina gamla avloppsanläggningar. Där har Suez redan kontrakt som är så långa som 19 år.
I Spanien är också vattentaxorna förhållandevis låga så där har företaget chans att göra sig en rejäl vinst genom att höja dem. Det framkommer av deras egen årsredovisning.
Men de stora vinstmöjligheterna finns på sophämtning och återvinning. Sedan länge finns Suez på våra gator med sitt dotterbolag SITA. Räkna med att se mer av namnet SITA på våra
sopbilar och vid återvinningsanläggningarna. Skandinavien är en lönsam kassako. Den kommunala sophantering, som finns kvar, går att räkna på fingrarna.

They had been slaves to the “idani” all their life and promised to rid their daughters of the same fate. Finally at least five of the women got a water-harvesting tank in their homes in Rajasthan in India.

An idani is a small ring used to stabilise a large urn of water on a woman’s head. The women lives in the village of Rampura with a water pond located three kilometres from the village. In the summer the pond dries up. They have to walk six kilometres to fetch water.
Finally ten women from the village got together, opened a bank account and contacted JBF, Jal Bhagirathi Foundation. JBF is supporting water distressed rural communities in 350 villages of the Thar Desert to create water security in the dry and arid region of western Rajastahn.
The women pursued their goal for 12 months. Now five of them have got underground water harvesting tanks in their homes. They have ensured that their daughters are freed from the burden of idanis. The rest still have to headload their water.

Kanupriya Harish from JBF gives me this information in Marseille, where she is standing in the exhibition hall of the 6th world water forum. She is eager to present the results to anyone who happens to pass by and it is a moving story when she tells about the conditions in the western Rajasthan.
- The inhabitants do not have a glass of fresh water. Our foundation is working in the most densely populated desert in the world.
While most deserts have 3 – 4 inhabitants per square kilometre the region of Marwar in Rajahstan, where the village Rampura is situated, has up to 90 people per square kilometre.
The groundwater is extremely saline, nearly equivalent to seawater. There is no water from the surface rivers. The only water the inhabitants can use is the rainwater.
- We use the traditional knowledge of harvesting water. We are getting communities together to revive what they already knew and have been doing for centuries.

- Most important is to get the women engaged in the process and create water users associations.
Community mobilazation and empowerment have been essential and now there are community institutions with more than 10 000 volonteers.
Inexpensive tradtional technology.
It only rains from July to September. If the inhabitants are able to harvest the 200 mm of rainfall they are able to create drinking water security, which is 40 – 60 litres a day.
They reuse the water.
- A woman lets her child have a bath in a large span and then she uses the water to clean, to feed the animals and to water the trees.
The Foundation have improved the water structure in 300 villages and has also encourages construction of toilets.

- To have proper sanitation is to give dignity to the women. Without toilets they have to defecate outside and this is also a mayor source of pollution, Kanupriya Harish explains.
But it can be problems to introduce something new. One of the women in the community had a son that suffered from diarrhoea and thought that an evil spirit had engulfed the boy’s body. Then she went to a meeting, where she got to know that the diarrhoea was caused of contaminated water. She learnt the importance of using toilets but had to convince her husband. He thought that a toilet at home would pollute the house. Finally he was convinced. The family now has a toilet and the woman is encouraging other women to construct toilets.
The shortage of water is so severe that you only can grow things like millet from July to September. The inhabitants store it because every forth year there is a draft. They have livestock and get milk from the cows.
In October when the harvest and monsoon is over the men migrate. Due to economic hardship they go to other states and work in agriculture and mining. Old men, women and children are left in the village until April.
According to Kanupriya Harish the family structure is very strong.
– Even if the men are away relatives manage to keep the family together, she says convincingly.

Facts: JBF, Jal Bhagirathi Foundation, was established as a Trust 2002. It supports social mobilisation efforts, attempts to ensure women’s empowerment and advocates community’s rights over common property resources. The work of the Foundation, supported by UNDP, EU, and other multilateral donors, have created 3 billion of additional drinking water capacity in 350 villages benefiting 300 000 people and 900 000 livestock.

De har levt som slavar till ”idani” hela livet och lovat sig själva att deras döttrar ska slippa samma öde. Till slut blev en dröm sann: De kan samla regnvatten i behållare hemma i husen i Rajasthan i Indien.

En idani är en liten ring som gör en stor vattenurna stabilare, när den bärs på huvudet. Den riskerar inte att glida ner. Kvinnorna bor i byn Rampura. Det är tre kilometer till närmaste vattenkälla och på sommaren torkar den ut. De har gått minst sex kilometer för att få tag i 20 liter vatten och detta i stekande hetta. Till slut förenade sig tio kvinnor i byn. De öppnade ett bankkonto och fick kontakt med organisationen JBF, Jal Bhagirathi Foundation.
JBF uppmuntrar och hjälper invånare i byar i Rajastahn att få tillgång till rent dricksvatten. De här kvinnorna fullföljde sitt mål under tolv månaders tid. Nu har fem av dem tankar för regnvatten i hemmen och de delar med sig till de andra fem. De har säkrat att deras döttrar inte längre behöver hämta vatten utan i stället kan gå i skolan.
Kanupriya Harish från JBF ger mig den informationen på Världsvattenforumet i Marseille i mars.

Klädd i en vacker röd långärmad tunika med scarf stannar hon mig på väg mellan utställningsmontrarna. Lite längre bort finns de båda privata vattenföretagen Veolia och Suez. Vad bryr de sig om kvinnorna i den här avlägsna byn? Ett projekt där skulle inte ge någon vinst till aktieägarna.
Jag blir djupt berörd av det Kanupriya Harish berättar.
– I våra byar går det inte att få tag i ett rent glas dricksvatten, berättar hon.
Grundvattnet är odrickbart på grund av att salt har trängt igenom. Det är närapå lika salt som havsvatten. Det enda befolkningen kan förlita sig på är regnet. Och det kommer bara en kort period på året.

– Vi uppmuntrar invånarna att använda sig av traditionella metoder för att magasinera regnvatten, berättar hon och tillägger att viktigast är att få kvinnorna med i processen och att bilda vattenföreningar i byarna.
Det regnar bara mellan juli och september. Lyckas de att samla upp det vattnet har de åtminstone 40-60 liter om dagen. Inte mycket med tanke på att vi i Sverige förbrukar upp till 200 liter per dag och person.
Barnen i byn kan få bada i en balja någon gång i veckan, sedan används vatten för att tvätta, att släcka törsten hos djuren och att vattna något enstaka träd.
Golvet går att rengöra med det salta grundvattnet, men man får absolut inte dricka det. Det skulle framför allt inte njurarna klara av.
JBF har förbättrad vattensituationen i 300 byar men försöker också förmå folk att installera enkla toaletter i stället för att göra sina behov i det fria. Men det kan ha sina problem. I ett häfte som Kanupriya Harish ger mig berättas om en kvinna, som trodde att hennes lille son var besatt av en ond ande när han fick diarré. På ett möte, anordnat av JBF, fick hon reda på att diarrén berodde på förorenat vatten, hur viktigt det är tvätta händerna och ha en toalett. Hennes man ville först inte gå med på att installera en toalett. Han trodde att den skulle förorena i huset. Till slut gav han med sig och nu sprider hon vidare till andra att också bygga toaletter.
Torkan i de här ökenbyarna är så svår att det bara är från juli till september som det går att odla hirs här. I oktober, när monsunregnet är över, tvingas männen att ge sig i väg till andra delstater för att jobba inom jordbruk och gruvindustri för att kunna försörja familjen. De kommer inte tillbaka förrän i april året därpå.
Kanupriya Harish påstår att äktenskapen ändå överlever trots svårigheterna.
– Familjestrukturen är enormt stark. Släktingar håller den samman, säger hon och låter övertygande.
Jag fortsätter min vandring bland montrarna på Världsvattenforumet, där det framåt kvällen bjuds på ett och annat glas vin. Visste ni att det totalt krävs 120 liter vatten för att framställa ett glas vin? Mycket mer än vad varje familj i byn Rampura har att tillgå under en hel dag.

Tiden är inne för lösningar av världens vattenproblem. Det är temat på Världsvattenforumet i Marseille. Men två kända personer i ideella organsationer tackar nej till att debattera här.

Food & Water Watch’s direktör Wenoah Hauter vägrar att ställa upp. Hauter säger att debatten på forumet utesluter vanligt folk, eftersom de inte har råd att betala för resor och avgifter hit. Även den kända aktivisten Maude Barlow vägrar att delta.
Båda är emot att privata företag gör sig vinster på vatten. De anser att privata företag sätter dagordningen på forumet. Däremot kommer de till det alternativa forumet i Marseille. (Det startar i morgon, onsdag.)
Själv tycker jag det är intressant att vara här.
Igår avverkade jag 12 000 steg och sju kilometer för att få ett grepp om detta enorma forum. Här finns seminarier som är så teoretiska så att man somnar efter tio minuter.
Stora företag lanserar sig med tjusiga montrar. World Water Council, som anordnar forumet, har gjort en installation med vattendroppar som lösgör sig från takhöjd och faller nedåt. Flera deltagare försöker fånga dropparna på bild med kameran. Vattenföretagen Veolia, Suez och Saur finns på plats. Även finska och danska miljöteknikföretag men inga svenska.
Det enda svenska inslag jag sett är SIWI, Stockholm International Water Institute, som passar på att göra reklam för sin egen världsvattenvecka till hösten.
Många slutna möten äger rum med världens ministrar och andra höjdare. Men här är ändå en tummelplats för många idéer. I utkanterna av de stora montrarna hittar jag kvinnor från Indien, som berättar för mig hur det är att leva utan ett enda glas rent vatten. De kämpar för lokala vattenlösningar, som att samla regnvatten, i byarna.

En kvinna, som arbetar inom jordbruksministeriet i Sudan, beskriver om hur bristen på regn har förstört kvinnornas jordbruksprodukter.
Lite undanskymt står två bolivianer i en monter. De representerar Saguapac, vattenanläggningen i Santa Cruz. Här grundades ett kooperativ redan år 1979. Det förser mer än en miljon människor med vatten och avlopp. Det har 180 000 delägare och är känt för att vara ett välskött företag.
- Vi tycker det blir så extremt med den där debatten att vatten antingen ska skötas privat eller offentligt, säger de, fast de kommer bara till tals i sin monter.
Lite senare träffar jag en iranier som har kommit på att samla regnvatten på taken till stora kycklingfarmer. Vattnet används till kylsystemet. På det viset sparar farmarna pengar.
En volontär visar en ”hippo water roller”, en tunna som man rulla fram. På det viset slipper kvinnor att bära vatten på huvudet.

Fakta:
Food & Water Watch finns i USA och Europa. Organisationen verkar för att konsumenterna ska få tillgång till rent vatten och mat, som inte är skadligt för hälsan.
Fortfarande saknar över 800 miljoner människor tillgång till rent dricksvatten och 2,6 miljarder toaletter.
På världsvattenforumet finns 159 regeringsdelegationer och mer än 80 ministrar, 90 utställningsmontrar, mer än 1000 talare och här på forumet ska det diskuterats i 1000 timmar.

- Vi ska till Marseille och visa upp oss för varandra, säger mannen som sitter bredvid mig i flygplanet från Amsterdam på väg till Marseille. Mannen jobbar på ett föredrag om grundvatten och är måttligt entusiastisk.

Han är holländsk doktor i hydrologi, i vattenfrågor och ska tala om grundvattnets betydelse globalt.
Vi är båda på väg till Marseille till världsvattenforumet. Det forumet verkar han tycka vara en tillställning för inbördes beundran.
Han ser förvånad ut när jag berättar att det också anordnas ett alternativt forum i en annan del av Marseille. Det forumet är en protest mot den ökande kommersialiseringen av vatten. Det känner han inte till men tycker att det är bra.
Världsvattenforumet brukar samla 20 000 deltagare. Dit kommer representanter från Världsbanken, ministrar från olika länder för att inte tala om andra privata företag som Coca Cola och Nestlé. Här finns hydrologer, forskare, politiker, andra representanter för utvecklingsutvecklingsbanker och ännu mer företagare.
Det är ingen slump att forumet äger rum i Marseille. Precis i den stad Veolia, ett priavt multinationellt företag sköter Marseilles vatten. Det går att dricka kranvattnet märker jag, när jag är på hotellet. Men det är en vag smak av klor eller något annat.
Bakom världsvattenforumet står organisationen World Water Council. Ordföranden Loic Fauchon har stark anknytning till de privata vattenföretagen.
Förr sa åtminstone multijätten Suez’ VD att företaget skulle hjälpa de fattiga att få tillgång till vatten. Det talar inte de här VD:arna om längre, det var inte lönsamt utan ett ekonomiskt riskprojekt. Nej, i stället satsas det på länder med tillväxt som Indien och Kina. När vattenbristen blir allt mer påtaglig har de privata vattenföretagen skaffat sig en annan mission, att värna om miljön och klimatet. Och Nestlé och Coca Cola har anslutit sig. Även Shell plus en rad andra.
Nicolas Sarkozy ska idag öppna världsvattenforumet. För att vi ska få särskild inspiration talar även VD:n för Nestlé och VD:n från Coca Cola.
Det bjuds på 800 timmars debatt och 300 sessioner.
Har upptäckt att facket åtminstone är med på ett möte här och ibland dyker en och annan upp från ISKA och säger att det ska vara offentliga lösningar och inte privata, när det gäller något så viktigt som vatten. Annars finns fackföreningarna på det alternativa forumet, som jag återkommer till senare.

They take care of photos and documents and they even have a yearly festival. Although the coal mining industry has disappeared the community spirit is still alive in Kent.
- We are not going to let us be forgotten as miners, in spite of that awful woman Thatcher, Gary Cox says.

In these days the film “The Iron Lady” is shown in the cinemas, with a vulnerable Thatcher suffering from dementia, but it is not making success in the village of Aylesham in Kent in the south east of Great Britain. Here the opinion of Margaret Thather is not high.
– We are proud to say that our mining communities are still alive and as strong today as it ever was, despite that awful woman dragging innocent workers into a political war, that they neither wanted nor was prepared for, Gary Cox says.

In a small white house, not far from the closed Snowdown pit a couple of men are documenting. They have put photos on walls. They sell paintings from the mines that used to exist in Kent. They are developing a website and recently they produced a dvd.
Eric Norton is busy putting kneepads on a doll, which looks like a miner.
School children do not even know that there used to be mines in Kent, so the men, all former miners, visit the schools and tell the story of the coal mining industry in Kent.
In 1989 the last Colliery was closed here.
During the strike in 1984-85 the miners were only about 3000 but they were the last in Britain to return to work. Margaret Thatcher had threatened to cut 20 000 jobs for a start. Then 20 000 more and then further jobs.
If you say to these men: Maybe the mines were not profitable enough, maybe some rationalization was needed you immediately get the answer: NO. They are convinced that Thatcher’s only goal was to destroy the unions, especially the strongest of them, NUM.
And anyone can remember what she used to say in these days about NUM and the striking miners like: The rule of law must prevail over the rule of mob and there is going to be no surrender to the mob. Her way of defeating the mob was to give the police all possible support. She was convinced that Scargill was fighting for an undemocratic socialism.
But for Gary Cox and the others in this room the strike was only about to keep their jobs. It was about feeding the families and to keep the tradition and the community spirit,that had existed for generations.
- We were called “The Enemy within” But 98% of the miners simply wanted to work and earn a decent wage, which, looking back on it, we never did. We wanted to protect our mines for this country, for the future and for our families, says Gary Cox.
Gary Cox takes me to an enormous statue of a miner, close to the A 258 and the Fowlmead Country Park where the spoil tip of the former Betteshanger Colliery was. The statue is a naked muscular miner with knee pads. He looks across the field to Betteshanger.
It used to be at the Dover seafront. But some dedicated miners, among them Gary Cox, succeeded in moving the statue to this place, by raising grants.

Gary Cox is standing thoughtfully in front of the statue:
- It was like that, we were working almost naked, due to that heat in the mine, he says.
It was almost a birth right that the sons got jobs in the mine. Grandfathers, fathers, uncles, brothers.. they all went down to work in the mine.. and you married the girl living nextdoor to you.
There are sports teams and a choir. The popular Betteshanger Brass Band is still playing.
The history of the miners in Kent is not dead. In November the mining communities in Kent will celebrate 100 years of Coaling, which started at Snowdown Colliery.
- We are still a close community. Thatcher could never take that away from us, the flame is still burning, and we will not let it die, he says.

Read more: www.movetheminer.org
For more photos see the Swedish article: De håller sin historia levande trots Thatcher.

Gary Cox framför gruvarbetarstatyn.

De dokumenterar och anordnar festivaler. Med Margaret Thatcher försvann gruvindustrin men andan i gruvbyarna i Kent lever kvar.
– Vi tänker inte låta oss bli bortglömda, trots
den hemska kvinnan Thatcher, säger Gary Cox.

Eric Norton sätter knäskydd på en docka, som föreställer en gruvarbetare.

När nu filmen Järnladyn, the “Iron Lady” visas på biograferna, med en dement och sårbar Thatcher, får den ingen större förståelse i byn Aylesham i sydöstra Kent.
– Denna hemska kvinna drog med oskyldiga arbetare i ett politiskt krig, som vi varken ville ha eller var förberedda för, säger Gary Cox, en före detta gruvarbetare.
I ett litet vitt kommunhus, med den nedlagda gruvan Snowdon på andra sidan fälten, sitter ett antal män och dokumenterar. De överför bilder och texter till internet. De samlar in föremål, allt från gruvlampor till gamla skyddsglasögon. De är omgivna av pärmar, dokumentskåp, fotografier, en dator och en TV-skärm med bildspel från gruvarbetets vardag.

– Skolbarnen vet inte att det fanns gruvor här i Kent, de vet inte ens hur en kolbit ser ut, berättar Gary Cox.

Lyn James och Eric Norton säljer målningar, motiv från gruvorna i Kent.

Alla männen här är före detta gruvarbetare. 1987 lades den sista kolgruvan ner i trakten. Nu åker männen ut till skolorna och berättar om en svunnen epok. Gruvarbetarna i Kent, var bara 3000, när de gick ut i strejk åren 1984-85. Men de höll ut längst. De slogs för att behålla jobben. I en första omgång skulle Margaret Thatcher göra minst 20 000 gruvarbetare arbetslösa.
Det biter inte på de här männen med argument som att gruvorna kanske inte var lönsamma, att industrin behövde rationaliseras. Svaret kommer omedelbart från Gary Cox.
– Thatcher var ute att krossa fackföreningsrörelsen och det starka gruvarbetarfacket. Vi kunde inte bara stå och titta på medan hela vår industri förstördes.
Detta fick jag höra redan hösten 1984, när de här männen försökte stoppa strejkbrytare från att jobba. Jag var där en tidig morgon och skrev om uppbådet av poliser, den spända stämningen.. 98 män hade tidigare arresterats. Fackligt aktiva hade avskedats. Familjer berättade om hur obetalda räkningar hopade sig. Telefoner stängdes av. De tvingades sälja bil och TV. Jag besökte soppkök, där de satt och åt.
Samtidigt sa Thatcher:
”Mobbens våld kan bara besegras om polisen har moral och stöd från regeringen. Folk ska veta att lag och ordning fungerar”.
Medan hon försåg polisen med effektiv kravallutrustning tyckte hon:
”Det är synd att så många av gruvarbetarna inte hinner bestraffas, dessa våldsamma män, som utlöser en konflikt mellan sig själva.”
Margaret Thatcher påstod att Scargill ledde stormtrupperna för vänsterns attack för att uppnå en odemokratisk socialism. Den attacken skulle hon slå ner.
Men för sådana som Gary Cox och de andra handlade det bara om att få behålla sina jobb. Och att få behålla den tradition och gemenskap, som hade uppstått i byarna kring gruvorna, från generation till generation.
– Vi kallades för ”the Enemy within”. Thatcher ansåg oss som landsförrädare medan vi bara ville skydda våra familjers framtid, säger Gary Cox.

Männen talar fortfarande inte med strejkbrytarna, fastän det gått 27 år. Gary Cox är omgift. Hans tidigare äktenskap höll inte för påfrestningarna under strejken. När han berättar att han efter strejken sattes att jobba tillsammans med en strejkbrytare bär inte längre rösten. Det blir för mycket.

I Aylesham är den anrika puben The Greyhound, riven. Där en skola låg finns ett utbildningscenter för vuxna. Gruvarbetarnas välfärdsklubb är stängd. Kvar finns bara ölmärket Fosters på väggen.
På vägen därifrån stannar Gary Cox vid en enorm bronsstaty. Den föreställer en gruvarbetare. Naken och muskulös med pannlampa och knäskydd blickar mannen ut över de ödsliga fälten, där förr gruvan Betteshanger låg. Tidigare fanns statyn lite undanskymt i Dover, där det aldrig funnits ett kolfält. Gary Cox slogs i fem år för att få statyn på plats. Den väger 3,5 ton och kostade 35 000 pund att flytta. De pengarna samlade han och andra eldsjälar in på frivillig väg, med hjälp av lotterier och festivaler samt lite bidrag av kommunen.
– Så där vad det, vi arbetade praktiskt taget nakna, så varmt var det i gruvan, konstaterar Gary Cox, när han står framför statyn. Kolet brukade rassla förbi underjord bara några stenkast därifrån. Nu är området en fritidspark.
– Det var närapå en födslorätt att sönerna skulle ha jobb i gruvan. Farfar, far, morbror, bror….Och man gifte sig med flickan som bodde vid närmsta dörr, säger han.
Han återkommer till att Thatcher bekämpade facket med sådant hat att effekterna och såren fortfarande är kännbara, med hela samhällen som slagits sönder.

- Skolbarnen måste få veta Kents historia, om den gruvindustri som fanns, tycker Gary Cox.

– Men flamman brinner fortfarande, den kommer aldrig att dö. Historien om Kents gruvarbetare är ännu inte död och vi håller fortfarande ihop, betonar han och berättar att de tänker anordna ett hundraårsjubileum. Kolet började brytas 1912 i Swowdon, i närheten av Aylesham.

Läs mer: www.movetheminer.org

Fakta:
1984 fanns det 196 000 gruvarbetare i 170 gruvor, nu finns det 3000 kvar i nio gruvor.
Under gruvarbetarstrejken 1984-85 strejkade som mest cirka 165 000 medan 30 000 fortsatte att arbeta. 11 312 av de strejkande arresterades, 5 653 hamnade i rätten, nära 200 i fängelse och 960 avskedades.
Nyligen har kol börjat brytas igen i Hatfield i Yorkshire. Ett projekt pågår om att urskilja och lagra koldioxid, för att minska utsläppen av växthusgaser. Hela Storbritannien är fullt av kolreserver.