Ann-Christin Sjölander

Vårt värdefulla vatten

Ann-Christin Sjölander header image 1

Husmödrar och sextanter

29 oktober, 2011 · 3 kommentarer

Husmödrar och sextanter

1950-talet var husmödrarnas tidevarv. Det har jag förstått nu, fast det visste jag inte då.
Min mamma skötte mejeributiken i Dikanäs. Hon gjorde det med besked. Hon introducerade frusen broccoli i byn. Nu förstår jag hur oumbärlig hon var i hushållet. For hon bort någon gång levde min far och bror på korv och sockerdricka.
1956, när jag var åtta år, fick jag följa med henne ut i världen. När vi kom till Hallsberg brukade hon säga: Håll mig hårt i handen för det här är en stor station.
Några Dikanäsbor har varit förutseende och bevarat tidningar från 1956. I dem kan man läsa om allt från husmödrar till sextanter.
Husmödrarna uppmanas använda Klara tvättmedel och sy på Singers sicksackapparat. Att någon karl tvättade var otänkbart.
Västerbottens slakteriförening erbjuder dem att prova deras nya herrgårdskorv.
Lite dråpligt eftersom herrgårdar aldrig har existerat i Dikanäs. Däremot var det gott om skogsarbetarkojor i bygden. Kvinnorna var inte inte gifta med några veklingar utan ofta med skogsarbetare som fick ta sig fram i meterdjup snö, ständigt blöta på ryggen av nedfallande snö från granarna.
Husmödrarna utlovas 1956 tekniska prylar som ska göra livet lättare. De ska få frysbox, strykmangel och köksfläkt som är matosets fiende nummer ett.
Nimo Eltvätt är just den tvätthjälp som varje husmor önskar, står det i reklamen.
Bland tidningarna som sparats finns en som kallas för Sensation Värdsrevyn. Det var en skvaller- och skämttidning som började utges redan 1930 och gick i graven 1978. Och då man läser den förstår man ändå att Dikanäskvinnorna har det hyfsat bra. Har de tur kan de till och med få åka Volvo Amason eller Opel Kapitän. Volvo Amason lanseras som en bilskönhet med temperament.
Har kvinnorna tråkigt kan de på Folkets Hus se Sickan Carlsson och Hasse i Ekman i filmen ”Sjunde himlen”.
VK, Västerbottens Kuriren, har en särskild spalt: Kvinnan och hemmet. Här får hon bland annat lära sig att pressa på rätt sätt. Alltför ofta är herrarnas byxben och kvinnornas kjolfållar blanka, påstår skribenten.
I Sensation Värlsrevyn kan man läsa att om de svenska kvinnorna hade varit hos samojederna i Sibirien skulle de ha blivit sålda av sina fäder. Brudens far brukar anordna stor fest med kött och brännvin i samband med försäljningen.
”Bruden bryr sig ingen om. Samojederna betraktar kvinnan som ett husdjur och hon bär inget namn” står det i artikeln.
Och inte hade det varit bättre att vara kvinna i Afrika. Där stängs, enligt tidningen, kvinnan in i en hydda av sin negerstam. Sedan göds hon i nio månader och till slut har hon blivit så fet att hon får bäras på bår till brudgummen.
I varje nummer finns en bild på Sextanten – en kvinna som visar sina ben och har kort klänning.
Joan Evans spelar i filmen ”Flickor på fallrepet”. De har gripits av festdjävulen och ”pettingdillet”, enligt tidningen. Den har dessutom räknat ut att en kvinna använder tre år av sitt liv framför spegeln. ”Kvinna ditt namn är fåfänga!!!” lyder rubriken.
Professorerna visar sig också vara mer benägna att kugga kvinnor på tentor, om de har långbyxor.
VF, Västerbottens Folkblad, är lite diskretare. Tidningen talar om för ”våra damer att bast duger bra till att göra lampskärmar. Det är Husmodersdagar i Vilhelmina och i Dorris. En kvinnlig rektor från Laxbäcken talar om husmödrars kall och gärning.
Dessutom skriver VF om ett utkast till internationell konvention som förbjuder slaveri och köp av kvinnor. Den har antagits av en kommitté inom FN. Syftet är att förbjuda att kvinnor säljs vare sig mot kontant betalning eller in natura.
Detta var en kort tillbakablick på 1956. Och nu påstås det att nästan varannan mamma vill bli hemmafru. Gud bevare mig!

→ 3 kommentarerEtiketter: Ankis tankar

”Hösthälja” i Dikanäs

16 september, 2011 · 9 kommentarer

Jag trodde att Dikanäs är en tyst och stillsam by, men ack vad jag bedragit mig för så är det inte alls. I alla fall inte under hösthelgen.

Sällan har jag sett så många bilar i Dikanäs och så många människor som under ”hösthälja” i slutet av augusti.

Jag är född i Dikanäs och som invånare i Stockholm påminns jag närapå dagligen om mina rötter. Jag är en levande reklampelare för Dikanäs bara genom att öppna käften. Var jag än rör mig i Stockholm frågar folk: Men var kommer du ifrån? Från Dikanäs säger jag på min Dikanäsdialekt.
Men då känner du kanske Birgitta Persson i Kiruna, undrar någon.
Nej, se det gör jag inte, för det är 60 mil högre upp.

Och nu är jag här i Dikanäs eller Gäjka, som det heter på samiska. Bilarna är parkerade ända ner till gamla Folket Hus. Byn är fylld av marknadsstånd där det säljs allt från hjortronsylt, rökt- och viltkött, tunnbröd, vantar, mattor, smycken och fiskedrag. I bagarstugan är det fullt av aktivitet, likaså i kåtan bredvid, där man kan få smaka på nygräddade kolbullar.
När jag räknar alla sponsorer, som bidragit till hösthelgen är de över 30. En imponerande siffra i denna by på 147 invånare i Vilhelmina kommun i södra Lappland. Men vore det inte för byns eldsjälar skulle helgen aldrig äga rum.

Hösthelgen börjar annars – för min del – i den gamla arrestlokalen, där fjärdingsmannen August förr brukade sätta in de som fått i sig ett glas för mycket och ville slåss.
Numera är det ett kommunalt personalrum och därinne ligger några gamla tidningar från år 1956. Det år då Moskva dränker Ungern i blod och byn Gielas äntligen fått landsväg, får jag veta i Västerbottens Folkblad. Om Dikanäs står det närapå ingenting förutom en artikel om tjuvfiske och om den 70-årige samen Jonas Israel Jonsson som hittats död en kilometer norr om Borkasjön. Tore Grahn ska delta i Tärnas alpina SM. I samemästerskapet blir Paulus Baer 2:a.
1956 bar jag Algots teddyjacka när jag som åttaåring gick i skolan i Dikanäs. Mamma lagade och sydde kläder på sicksackmaskinen Singer och tvättade i Klara tvättmedel eller Surf. Karlarna tog en sup och ställde brännviksflaskan på golvet. Priset på taffel och brännvin höjdes från 18 till 23 kronor litern det året.
1956 kunde vi barn gå och se Åsa Nisse på Folkets Hus för en krona. Och se ripjägaren Evert Stenmark som mirakelräddades ur snömassorna och trädde fram livs levande på podiet. Nu står Folkets Hus och förfaller.
Men Konsum finns kvar och ICA Fjällhandel hankar sig fram. Under hösthelgen är det bråda dagar.


Även om lugnet råder På Sagas äldreboende. Dit kan man söka sig om man vill ha en billig lunch och tro att man äter korv från Konsum i Dikanäs. I verkligheten måste äldreboendet köpa sin mat från Servera i Umeå. Servera med huvudkontor i Stockholm. Inte tillåts lokalhandlarna i Dikanäs att förse sina gamlingar med mat. Däremot Servera som ingår i Axel Johnson koncernen, med en omsättning på 54 miljarder kronor och 17 000 anställda.
Överraskande nog har inte äldreboendet blivit privat. Det drivs av kommunen. Vem är med om det i Stockholm, där vi blivande hemtjänstkunder har över 100 bolag att välja på.


Åsa och Siv är några av alla som råkas i byn under hösthelgen.

Under över alla under. Det finns tre butiker i lilla Dikanäs. En av dem är Hamrebys i Dikanäs. Jag minns hur jag som åttaåring förundrade mig över alla små figurer och märkliga föremål som fanns att köpa där redan 1956.

Saker från Hamrebys 1956

Nu märker jag hur jag åter står och pillar på små prydnadssaker och de förför mig lika mycket som förr. Får med mig en grytlapp, med färggranna älgar tryckta på svart tyg, till kassan.

Utanför bagarstugan köper jag två burkar med 200 gram hjortron för 80 kronor och minns att jag fick fyra kronor kilot när jag som barn plockade och sålde hjortron till Dikanäs Fjällfiskkonserver. Nu står det Drottninglandets sylt och saft, Vilhelmina, på burkarna.
Varje person jag möter under hösthelgen levererar minnen. Jag hinner aldrig säga till Anna-Karin, hon som nu bor i Upplands Väsby, att jag var helt betagen i hennes mammas syskrin. Det var som en sagoskatt med alla små lådor och fack. Jag hinner inte säga till Märta, som nu bor i Storuman, att jag minns hennes mamma var så rolig då hon spelade i en revy på Folkets Hus. Jag blir så glad av alla jag möter så jag hinner inte säga någonting.


Nästa dag glider 19 båtar ut på Dikasjön. Det är fisketävling och det par som vinner fångar nära 5 kilo fisk. Att det rör sig om gädda anar jag. Jag kommer plötsligt ihåg då jag som barn följde med pappa och vittjade mjärdar på Dikasjön. I dem fanns gäddor. Jag avskydde då han rensade dem och såg hur de ibland hade svalt minst två abborrar. I prästgården idag kan jag i stället avnjuta tacos. Någon präst finns inte, däremot en servering utan fullständiga rättigheter. Så det blir inget glas rött vin och jag tänker på hur Jesus så lättvindigt förvandlade vatten till vin och det var helt okey.

I Dikanäs fanns det förra året en camping som serverade vin och hamburgare. Nu är den nedlagd. När den tidigare ägaren och pensionären går genom byn hörs det ett sus och en viskning: Du kunde väl ändå ha fortsatt med vinet och ölen. Drömmen vore en pub mitt i byn.

Britt, Lars-Olof, Märta och Anna-Karin, mina barndomsvänner

Signhild, den mest begåvade i vår klass, sitter och äter kolbullar vid kåtan intill bagarstugan. Hon är lärare i Dikanäs och säger att då hon började undervisa var det över 100 elever och nu är bara 29 kvar. Vad ska man dra för slutsatser av det? Inga alls för nu är det ju ändå ”hösthelga” då byn lever upp och myllrar av folk.

Det finns ju till och med några som flyttat in, bland annat Dikanäs nya sångfågel, Marion Fjällström, från Stockholm. På eftermiddagen står hon på en tillfälligt uppbyggd scen mellan Hamrebys och Konsum och sjunger Gershwins Summertime med kraftig röst. Blundar man är det som melodin letar sig fram nedåt Vojmsjön, ringlar sig ner över Ångermanälven, till Östersjön och vidare ut över världen.


Marion Fjällström

1956 sjöng vi Que sera sera .. det sker vad som än ska ske, sin framtid kan ingen se. Det kan nog inte Dikanäs heller. Men jag ser framemot nästa hösthelg.

→ 9 kommentarerEtiketter: Hem till byn

På blixtvisit i byn

12 september, 2010 · 35 kommentarer


Dikanäs centrum

Morgonen är kall, byn öde och tyst. Lika öde som igår kväll. Den ende som var ute då var mannen i basketkeps, han som vann en miljon i bygden och blev rikskändis. Även han kom gående. Ensam.
I Dikanäs kör folk annars bil, de går inte, en del inte ens mellan Hamrebys affär och Dikanäs Fjällhandel (ICA), en sträcka på 100 meter. De tar bilen.
I morgonduggregnet drar jag min väska förbi det gula Filadelfiahuset. På väggen hänger en sliten anslagstavla. I lördags hade de loppis där. Framför korset och orgeln. Alla saker försvann i ett nafs.

Jag minns hur de frälsta låg på knä därinne och bad. Det var på 50-talet. De hängde över stolarna. Men jag blev ivägkörd, när jag skulle besöka min skolkamrat, dotter till pingstpastorn. Din pappa super och svär, sa pastorsfrun, fast pappa varken söp eller svor mer än någon annan i byn utan enbart tog sig en och annan hutt på lördagarna och blev sångvild. En fräck sång han ofta sjöng hette Pia lia lutta.. Innehållet i den var rätt långt från ”Säg känner det du underbara namnet som till frälsning Gud oss gav”. Jag kan båda sångerna utantill. I brist på nöjen brukade vi barn smyga in och sätta oss på bänken längst bak i Filadelfialokalen och lyssna. Pappa berättade en gång hur en av kvinnorna i bygden skulle låta sig döpas. Hon sänktes ner i det där hålet i golvet, som innehöll vatten, men innan erkände hon sina synder. Hon räknade upp alla män i byn som hon legat med. Det blev stor skandal, sa han och sjöng Pia lia lutta.. Fast ibland sjöng han om Lewi Petrus och alla miljoner han tjänade.
Jag passerar bensinmacken, Konsum, ser kyrkan däruppe på kullen och Hamrebys affär och närmar mig busskuren. Strax före klockan sju kommer det flera bilar, körda av kvinnor.
De parkerar bredvid huset mittemot, en av byns få arbetsplatser, äldreboendet, Sagagården.

På den här platsen stod en gång ett mejeri och jag bodde där. Nu är det borta. Det invigdes 1940 av landshövdingen, Gustav Rosén. Bönderna tecknade andelar, de hade kämpat så länge för att få sitt mejeri. Och dit kom mejeristen, min pappa. Jag minns de stora flaskorna på mjölkbryggan, bullret från maskinerna, separatorn, de blöta golven, pannrummet, lukten i källaren, vidrig av den ädelost som han lagrade. Jag kommer ihåg hur mamma sålde mjölk som hon hällde upp i litermått. Sedan fick hon en anordning i plast som man kunde snurra runt. Då flöt mjölken direkt i en flaska.
Jag avskydde när pappa med en lång käpp förstörde svalbon under taket på mejeribyggnaden. Hälsovårdsnämnden kräver det, sa han som aldrig någonsin kunde tänka sig skjuta en älg eller hare, men hade medalj i skytte.
När jag var tretton lades mejeriet ner. Det ersattes så småningom av ett äldreboende. Fast ett tag sålde, Edvard och Lova, fjällfisk, hjortron och andra fjälldelikatesser i mejerilokalen. Och jag minns hur man på 70-talet kunde gå in och köpa röding hos dem, när man varken fick harr öring eller annan fisk i Vojmån. Oräkneliga är de som hemma i stan sa: Titta vilka fina rödingar jag har fångat i Borkan. En sjö inte långt från Dikanäs.
Lova, nu 90, ligger den här tiden på morgonen och sover därinne på äldreboendet. Fast på kvällarna brukar hon piggna till och lyssna på Rapport, på sådant som översvämningar i Bangladesh. Om vad som händer utanför Dikanäs.

När mejeriet lades ner fanns det bönder som var så arga att de strejkade och vägrade skicka mjölken med bussen till Vilhelmina, 11 mil därifrån. Numera ser jag sällan kor ute på ängarna och fjällsluttningarna i byarna. Men utanför husen står bilar och på vintern skotrar. Alltid förblir det en lika stor gåta: hur har folk råd? Fast det senaste året har jag förstått att det uppstått en och annan nyrik person i denna en gång fattiga glesbygd. De säljer tomter i skidorten Kittelfjäll, 24 kilometer härifrån, och de säljer skog.
Men många hus står tomma i Dikanäs, färgen flagnar på dem. Det är för sorgligt.

Det finns ändå hopp. Till höger om busskuren står en skylt om loppis och en stor anslagstavla med en motorcykel ovanpå. Den annonserar om att det finns mc museum, hemslöjd, servering och friggebodar till salu. Mitt i gräset står GB- glassgubbe i plast. Det är annat än den goda gula vaniljglassen på Wallins Condis på 50-talet. Den som jag inte fick äta längre när jag var i tioårsåldern. Mamma hade infört frysbox i affären, som till en början bara sålde mjölk och grädde, syrad mjölk och ost. Hon hade fixat fram pinnglassar med vanilj- och jordgubbsmak. De fick jag äta i stället, när hon var i färd med att konkurrera ut Wallins underbara glassar. Men innan pinnglassen fick hela familjen äta broccoli och köttfärslimpa. Broccolin lanserade hon i djupfryst form i byn. ”När broccolin kom till byn”. Det vore en läcker boktitel.
Den buss jag väntar på dyker upp och chauffören har en sådan där svart basketkeps, som så många män bär häruppe. Hans gråljusa hår sticker ut som en tofs därbak vid kepsbandet. Han släpper in mig, förklarar att han inte har någon biljettmaskin och åker ner till garaget, för han ska fika innan han ska köra till Vilhelmina.
Vid garaget stiger senare en av ägarna till bussen på, men han ser mig inte utan går längre bak och jag åker gratis hela vägen.
Vi far den gamla grusvägen längst Vojmsjön och passerar forsen med det lilla kraftverket. 1933 skrapade invånarna ihop andelar till kraftverket för att få ljus i husen. Sedan såldes det för en struntpenning till Vattenfall som i sin tur, för några år sedan, sålt det till en Stockholmare. Valter i byn kör dit flera gånger i veckan och kontrollerar att allt är som det ska. Han bär på kunskapen. Byborna är lyckligt okunniga om att någon annan än han, kanske ägaren, skulle lätt åstadkomma en bomfasning och släcka hela byn.
När vi var små gick strömmen, som vi brukade säga. Och så tog vi fram stearinljusen och väntade. Vi visste att Elis, på den tiden ansvarig för kraftverket, cyklade dit. Tre kilometer trampade han. Sedan skedde det under: Vi fick ljus igen.

Valter Lunder ser till att kraftverket fungerar

I byar runt Vilhelmina finns det invånare som till och med satte upp stolparna gratis för att få ljus till bygden. Skulle det någonsin falla in Vattenfalls vd och chefer att åka runt som stolpvolontärer?
Bussen passerar Bjurviken där bröderna Lundberg lade till med sin ångbåt, innan det fanns väg till Dikanäs. Faktiskt var inte vägen klar förrän i slutet av 1937, tio år innan jag föddes.

Hur kunde mina föräldrar hamna i denna ödebygd? Jag ser framför mig hur mamma grät när hon från fönstret på mejeriets övervåning såg kyrkan och några enstaka hus. Hon som älskade affärer, mode och rush. Sannolikt inbillade pappa henne att han skulle börja sin mejeristkarriär här för att sedan fara vidare. Hon måste ha trott på honom eftersom hon gifte sig med honom i den där kyrkan på kullen. De blev kvar i nära 20 år. Och själv har jag burit med mig Dikanäs i hela mitt liv. Lugnet och uthålligheten fick jag därifrån, men också naiviteten och blygheten. Samt en och annan pinsamhet som när jag med min morakniv skar upp falukorv i köket i Uppsalas studentkorridor på 70-talet. De förnäma flickorna från Södermanland och Östergötland, som först i 13 – års åldern fick säga du till sina föräldrar efter att tidigare bara titulerat dem med mor och far, tittade storögt på. Vi lade bort titlarna, sa de om sina föräldrar. Det förundrade mig mycket. Något sådant höll vi inte på med i Dikanäs.
Nu somnade jag till på bussen och missade de Rosénska snörliven efter Dajkanvik. Ett par synnerligen smala broar, som byggdes när Rosén var landshövding.
I Storsele har skolan lagts ner. Det var där jag var med i skidtävling och bara kom 2:a. Busschauffören väntar en lång stund. Flera barn har redan kommit. Inte förrän en liten späd flicka kommer springande och kastar sig in i bussen rullar han iväg. Det är två och en halv mil till Vilhelmina.
-Jag höll nästan på att köra ifrån dig, säger han till henne.
Han har ordning på alla som ska till ”plassen”, Vilhelmina. Dit brukade vi skolbarn åka på 50-talet när vi tvingades till folktandvården, tortyranstalten, där min sprutskräck föddes och sedan aldrig försvunnit. Men några av mina skolkamrater gladde sig över att få komma till ”plassen”. För första gången fick de se godståg och rälsbussen, som ledde människor ut till den stora världen. Jag hade redan sett den för mamma reste ensam med mig till Köpenhamn när jag var åtta år. Vi bytte tåg i Hallsberg, minns jag.
– Nu måste du hålla mig hårt i handen, för det här är en stor station, sa hon, och jag kände hennes fasta grepp om min hand, medan jag pinnade på bredvid henne.
Det tänker jag ofta på när jag åker X 2000 till Göteborg.

→ 35 kommentarerEtiketter: Hem till byn

Om murar

21 juni, 2010 · Inga kommentarer

Här finns de nyrika

Fredag 30 april: Valborgsmässoaftonen.

Det ska bli svensk majbrasa – bland idel ryssar.

Jelena tar mig ut ur staden till familjens datja, några mil från Moskva.

Vi handlar på marknader, där försäljarna kommer från andra delar av före detta Sovjetunionen. En kvinna med guld på framtänderna erbjuder oss grönsaker. Hon är från Uzbekistan.

Man kan få ett kilo kött för 300 rubel, 75 kronor. 150 kronor är kilopriset för laxkotletter, foreller lite över 100 kronor kilot.

Jelena handlar hur många salladsröror som helst. Inget får fattas på middagsbordet.

Ibland får jag höra en och annan historia om hur trafikpoliser stoppar bilar och kräver en muta för att man ska få fortsätta köra dit man ska. Några beklagar sig över ogenomträngliga byråkratiska system och den långa tiden det tar att få ut pass. Hur myndigheter förmörkar tillvaron för vanligt folk, som inte vet sina rättigheter.

Jelenas första resa till Sverige på Sovjetunionens tid har lämnat outplånliga intryck. Hur kan ett land som är en av världens starkaste krigsmakter inte ens ha varor till sitt folk, tänkte hon och grät när hon såg utbudet av varor i Sverige.

Nyss hemkommen från Israel och Västbanken upptäcker jag att jag åter möts av murar några mil utanför Moskva. Oligarker, andra nyrika och privilegierade som skott sig på privatiseringar av statliga företag genom att köpa upp dem för struntsummor, bygger stängsel och murar minst lika höga som Israels mur mot Västbanken. Taggtråd, alarmsystem och till och med levande vakter bevakar de vräkiga villorna. Innanför stängslen reser sig ett myller av arkitektoniska och kaotiska nybyggarstilar i flera våningar. Det är takfönster med bruna karmar, illgula träverandor på tegelhus. Också elegans utan dess like. Hus som ser ut som pepparkaksslott med snidade fönsterkarmar.

Från slott och koja

Koder krävs för att öppna grindar. När jag fotograferar kommer en vakt med walkie-talkie och stoppar mig. Det är förbjudet att fotografera, säger han. Det är en obehaglig situation. Vad är de rädda för? Folkets vrede, för att en del av dem berikat sig genom korruption?

Vi kör förbi Barvikha luxury village, brunt dyrt trä på butiker som Gucci. En och annan Ferrari innanför ett butiksfönster.

Ibland får bilister stanna längs vägen, medan några regeringsbilar med tjutande sirener snabbt kör förbi.

Folk har knutit små brungula band på sina bilar, symboler för firandet av Memorial Day den 9 maj, till minne av stupade ryssar under världskriget.

På kvällen får jag lyssna till vemodiga och vackra ryska sånger. Och uppleva en gästfrihet som får vilken svensk frikostighet som helst att förblekna.

→ Inga kommentarerEtiketter: Ryssland

I Moskva

21 juni, 2010 · Inga kommentarer

Torsdagen den 29 april:

Vita huset

Från fönstret i den lånade lägenheten i Moskva kan jag se vita huset – regeringsbyggnaden – på andra sidan floden.

Här i lägenheten satt, enligt min reskamrat, hans ryska vänner 1993 och småpratade – till synes obekymrade av stridsvagnarna som rullade fram mot Vita huset och smattret från kalasjnikovs, när några politiska ledare försökte göra uppror mot Boris Jeltsin.

Hotell Ukraina ligger tvärs över gatan emot, en Stalinbyggnad, som numera inrymmer SAS Radisson hotell. Personalen vet ingen hejd på att uppträda vänligt och underdånigt. När jag gick in och kikade möttes jag av unga kvinnor i röda dräkter i entrén. De talade perfekt engelska.

Stalinskrapa som blivit SAS Radison hotell


Från fönstret ser jag Moskvafloden flyta med en obestämbar brungröngrå färg. Och lite längre bort på en byggnad upptäcker jag Gazproms blå neonskylt. Gasjätten som det borde skrivas mer om. Inte bara i Ukraina har företaget strypt gastillförseln. Det har också hänt i det lilla fattiga Moldavien, när landet inte anpassade sig tillräckligt till den ryska politiken.

På banken idag stod folk och köade för att betala räkningar, kanske var det hyra eller el. De stod i en lång rad. Detta köande fortsätter.

Jag förstår inte att fler har kontokort och allra minst förstår jag att här kan jag inte använda mitt kontokort för att köpa en järnvägsbiljett till S:t Petersburg. Jag får dessutom höra talas om att ett snabbtåg på väg dit nyligen spårade tåg ur för någon lagt trotyl på spåret. När jag senare åker det är det en polis på tåget, men han är tydligen bara där för att ta hand om folk som blir för fulla i restaurangvagnen.

Jag äter Julien – svamp med gratinerad ost på ett café. Där sitter huvudsakligen män och de beställer vodka i gram. På en skylt står att man får böta 500 rubel om man har med sig egen sprit. En servitris springer fram till ett av borden med ett askfat.

Vid Kiev stationen i närheten står poliser och kollar folk, som kanske kommer från Tjetjenien.

Kaukasier har en marknad i närheten med allt från inlagda gurkor, plasthinkar till avlagda kläder.

Självmordsbombarna som i mars dödade massor av människor i tunnelbanan på bland annat stationen Park Kultuij föder oro och rädsla och vrede. På den stationen är det ganska ödsligt den här dagen förutom ett tjog poliser.

→ Inga kommentarerEtiketter: Ryssland

På väg till Moskva

20 juni, 2010 · Inga kommentarer

Onsdagen den 28 april

Vi har lyckats passera det enorma S:t Petersburg utan att ta oss in till staden.

Vägen är ibland som en tvättbräda, ibland som en bred asfalterad aveny.

Jag på väg till Moskva

Skog, ungskog, björkar, träskmark och byar som då och då dyker upp. Husen längs vägen är av trä, en del timrade, i gult, brunt, grått, grönt och blått. De flesta har ett slags fähus, eller lada i anknytning till huset. Vid några gårdar  ligger högar med ved. På husen en och annan parabolantenn.

Många hus ser totalt ödelagda ut med trasiga fönsterrutor. De ser ut som de håller på att falla ihop och färgen har flagnat.  Fast det  lyser i dem  när det så småningom blir mörkt.

Andra hus har blivit upprustade och en del är av tegel med fönsterramar i trä, gjorda med snickarglädje, sirligt dekorerade och vita.

Vid ett av husen finns en gammal brunn med grumligt vatten.

Längs en del hus går långa gula rör, vet ej om det är gas – eller vattenledningar.

Intill vägen står kvinnor och säljer te från sina rykande samovarer. De står här därför fabriken de jobbade på är sedan länge nedlagd. Det är deras kamp för att överleva som gör att de står här.

Det är bara vi och några andra personbilar i den långa natten men hur många långtradare som helst som susar förbi. Långtradarparkeringar, små livsmedelsbutiker som kallas magasin,  caféer och parkerade långtradare längs vägen. Caféerna är enkla men alltid med några flaskor vodka till försäljning. Gulasch, borstj, och andra rätter serveras. Menyn är på ryska.

Och om man behöver gå på toaletten får man ibland finna sig i att det bara finns utedass.

→ Inga kommentarerEtiketter: Ryssland

Ryssland – Viborg

20 juni, 2010 · Inga kommentarer

Ryssland och Viborg

Utsikt från en gammal båthytt

Tisdagen den 27 april.

Detta är ett äventyr, en bilresa till Moskva. Klockan är redan sex på kvällen. Vi startade elva från Helsingfors men den ryska gränskontrollen är en utdragen process.
l Viborg, så nära den finska gränsen, verkar tiden har stått stilla. Lenin står staty. Framför honom vajar röda fanor.

En affisch visar på ryska soldater – och två befäl framför dem. Snart ska segerdagen firas, den 9 maj.

Många av husfasaderna i Viborg ser sjaskiga ut och borde renoveras. Balkongerna är brunrostiga.

Till slut hittar vi ett café. Servitrisen tar likgiltigt upp vår beställning. Lokalen är inredd med en enkel bardisk och några landskapstavlor på väggarna. Två män delar på 200 gram vodka.

Rödvinet är iskallt.

Maten är en förrätt med svamp, lite kött och gratinerad ost på i små ”stekpannor”. Huvudrätten är pasta och kycklingbullar.

Servitrisen lämnar tillbaka dricksen, hon är inte van vid den. Hon säger inte ens adjö när vi går därifrån.

När vi växlar pengar ger oss kassören raskt våra ryska rubel utan minsta leende.

Och när vi tidigare kom till gränsen mellan Finland och Ryssland undrade en gränspolis om min vän var invalid. Han steg inte ur tillräckligt raskt när bilen skulle kontrolleras vid gränsövergången. Denna långa gränsprocedur gör att ingen kan känna sig välkommen vid gränsen.

Vi bor på en båt, ett slags hotell i Viborg,  för en billig penning.  Rumsgrannen hostar som om han har TBC. Om inte jag under natten slår på ett extra element vid fönstret knäcker kylan mig. Varje rum har ett tvättställ, där kranarna sitter löst. Om man rör på en kran slirar den fram och tillbaka. När rumsgrannen spolar vatten i tvättstället sjuder det i rören och låter som ett spöregn inomhus. Han pratade oavbrutet till ett i natt, dels med sin hostande granne, dels via en mobiltelefon vars klang låter som en spröd klocka. Högtalaren var på, så jag hörde även rösten på den som ringde.

Rummet består av en var sin soffa på varje sida, täckta med brunblommigt brokadmönster.

Om man inte har på värmen blir det genast råkallt.

Med det lilla extra elementet är det snabbt en bastuliknande värme.

Längs bort i korridoren finns en bar, en sådan där bar i ett hörn, med några enkla stolar och bord alldeles intill. Där finns vodka och annat. I natt kom det in kvinnor på båten, jag hörde deras skratt i korridoren.

Nu morgonhostar rumsgrannen – det låter väldigt illa.

Från mitt rum kan jag höra varenda harkling, snorandet. Nu slog jag av elementet. Och det blev åter svinkallt.

Saluhallen på morgonen

Men på morgonen lyser solen upp Viborg. Den berömda fästningen håller på att renoveras. I saluhallen är det full kommers. Här styckas kött och här säljs allt från grönsaker, lampor och souvenirer.

Viborg fästning

→ Inga kommentarerEtiketter: Ryssland