Ann-Christin Sjölander

Vårt värdefulla vatten

Ann-Christin Sjölander header image 2

En blixtvisit i byn

5 februari, 2015 · 1 kommentar

På blixtvisit i byn

Morgonen är kall, byn öde och tyst. Lika öde som igår kväll, då jag var ute och promenerade. Den ende jag såg var mannen i basketkeps, han som vann en miljon i bygden och blev rikskändis. Nu gick han där – ensam.
I Dikanäs kör folk annars bil, de går inte, inte ens mellan Hamrebys affär och ICA, en sträcka på 100 meter. De tar bilen.
I morgons duggregn drar jag min väska, förbi det gula Filadelfiahuset. På väggen hänger en sliten anslagstavla. I lördags hade de loppis där. Framför korset och orgeln. Alla loppisprylar försvann i ett nafs.
Jag minns på 50-talet människor som låg på knä därinne och bad. De hängde över stolarna. Jag knackade på, ville träffa min skolkamrat, men blev ivägkörd. Din pappa super och svär, sa Filadelfiapastorns fru, fast pappa varken söp eller svor mer än någon annan i byn utan enbart tog sig en och annan hutt på lördagarna och blev sångvild. En fräck sång han ofta sjöng hette Pia lia lutta.. Innehållet i den var rätt långt från ”Säg känner det du underbara namnet som i frälsning Gud oss gav”. Jag kan båda sångerna utantill. I brist på nöjen brukade vi barn smyga in och sätta oss på bänken längst bak i Filadelfialokalen och lyssna. Pappa påstod att en gång när en av kvinnorna i bygden skulle låta sig döpas, sänkas ner i det där hålet i golvet, som innehöll vatten, erkände hon sina synder och berättade om alla män i byn som hon legat med. Det blev stor skandal. Fast att bli ivägkörd, nekad att träffa sin kompis, det svider än idag.
Jag passerar bensinmacken, Konsum, ser kyrkan däruppe på kullen och Hamrebys affär och närmar mig busskuren. Klockan är strax sju. Några kvinnor parkerar sina bilar utanför äldreboendet Sagagården, en av byns få arbetsplatser. På den här platsen stod en gång ett mejeri och jag bodde där. Nu är det borta. Det invigdes 1940 av landshövdingen, Gustav Rosén. Bönderna tecknade andelar, de hade kämpat så länge för att få sitt mejeri. Jag minns de stora flaskorna på mjölkbryggan, bullret från maskinerna, separatorn, de blöta golven, pannrummet, lukten i källaren, vidrig av den ädelost som pappa lagrade. Jag kommer ihåg hur mamma sålde mjölk som hon hällde upp från litermått, sedan fick hon en anordning i plast som man kunde snurra runt. Då flöt mjölken direkt i flaskan som man höll inunder.
Jag avskydde när pappa med en lång käpp förstörde svalbona under taket högst där uppe, för att hälsovårdsnämnden krävde det.
När jag var tretton lades mejeriet ner. Ett tag sålde superentreprenören och kommunisten Edward fjällfisk, hjortron och andra fjälldelikatesser i mejerilokalen. Tillsammans med sin fru Lova. Jag minns hur man på 70-talet kunde gå in och köpa fisk hos dem, när man varken fick harr eller öring i Vojmån. Så åkte man hem och sa: Titta vilka fina fiskar jag fångade i Vojmån.
Lova, nu 90, ligger den här tiden på morgonen och sover därinne på äldreboendet. Fast på kvällarna brukar hon piggna till och lyssna på Rapport, på sådant som översvämningar i Bangladesh. Om vad som händer utanför Dikanäs.
När mejeriet lades ner fanns det bönder som var så arga att de strejkade och vägrade skicka mjölken med bussen till Vilhelmina Numera ser jag sällan kor ute på ängarna och fjällsluttningarna i byarna. Men utanför husen står bilar och på vintern skotrar. Alltid förblir det en lika stor gåta var folk får pengarna från. Fast det senaste året har jag förstått att det uppstått en och annan nyrik person i denna en gång fattiga glesbygd. De säljer tomter i skidorten Kittelfjäll, 24 kilometer härifrån, och de säljer skog.
Men många hus står tomma i Dikanäs, färgen flagnar på dem. Det är för sorgligt.
Det finns ändå hopp. Till höger om busskuren står en skylt om loppis och en stor anslagstavla med en motorcykel ovanpå. Den annonserar om att det finns mc museum, hemslöjd, servering och friggebodar till salu. Mitt i gräset står GB- glassgubbe i plast. Minns hellre den goda gula vaniljglassen på Wallins Condis på 50-talet. Fast den fick konkurrens. Mamma hade infört frysbox i mejeriets affär, som till en början bara sålde mjölk och grädde, syrad mjölk och ost. Hon hade fixat fram pinnglassar med vanilj- och jordgubbsmak. De tyckte hon att jag skulle äta. Efter den hemska broccolin. När broccolin kom till byn. Det vore en titel till en roman. Och det var mamma som införde den.
Den buss jag väntar på dyker upp och chauffören har en sådan där svart basketkeps, som så många karlar bär häruppe. Det gråljusa håret sticker ut som en tofs vid kepsbandet. Han släpper in mig, förklarar att han inte har någon biljettmaskin och åker ner till garaget, för han ska fika innan han ska köra till Vilhelmina.
Vid garaget stiger senare en av ägarna till bussen på, men han ser mig inte utan går längre bak. Ingen bryr sig om mig. Jag åker gratis till Vilhelmina.
Vi far den gamla grusvägen och passerar Kvarnforsen, där det lilla kraftverket från 1933 fortfarande står kvar. På den tiden skrapade invånarna ihop andelar till ett kraftverk för att få ljus i husen. Sedan såldes det för en struntpenning till Vattenfall som i sin tur sålt det till en Stockholmare. Valter i byn kör ner flera gånger i veckan och kollar att det fungerar. När vi var små gick plötsligt strömmen, det var bara att ta fram stearinljus och vänta. På den tiden var det Elis som cyklade tre kilometer till kraftverket och sedan skedde under: Vi fick ljus igen.
I byar runt Vilhelmina finns det invånare som till och med satte upp stolparna gratis för att få ljus till bygden. Skulle det någonsin falla in Vattenfalls vd och chefer att åka runt som stolpvolontärer?
Bussen passerar Bjurviken där bröderna Lundberg lade till med sin ångbåt, innan det fanns väg till Dikanäs. Faktiskt var inte vägen klar förrän i slutet av 1937, tio år innan jag föddes.
Hur kunde mina föräldrar hamna i denna ödebygd? Jag ser framför mig hur mamma grät när hon stod och tittade ut från fönstret och såg kyrkan och några enstaka hus. Hon som älskade affärer, mode och rush. Sannolikt inbillade pappa henne att han skulle börja sin mejeristkarriär här för att sedan fara vidare. Hon måste ha trott på honom eftersom hon gifte sig med honom i den där kyrkan på kullen. De blev kvar i nära 20 år. Och själv har jag burit med mig Dikanäs i hela mitt liv. Lugnet och uthålligheten fick jag därifrån, men också naiviteten och blygheten. Samt en och annan pinsamhet som när jag med min morakniv skar upp falukorv i köket i Uppsalas studentkorridor på 70-talet. De förnäma flickorna från Södermanland och Östergötland, som först i 13 – års åldern fick säga du till sina föräldrar efter att tidigare bara titulerat dem med mor och far, tittade storögt på.

Nu somnade jag till på bussen och missade de Rosénska snörliven efter Dajkanvik. Ett par synnerligen smala broar, som byggdes när Rosén var landshövding.
I Storsele är skolan stängd. Det var där jag var med i skidtävling och bara kom 2:a. Busschauffören väntar en lång stund. Flera barn har redan kommit. Inte förrän en liten späd flicka kastar sig på bussen börjar han köra.
-Jag höll nästan på att köra ifrån dig, säger han, fast det märks att han väntat in i det sista. Han har ordning på alla som ska till ”plassen”, Vilhelmina. Den vi brukade åka till på 50-talet när vi gick i skolan och tvingades till folktandvården. Men några av barnen gladde sig. För första gången fick de se godståg och rälsbussen, som ledde människor ut till den stora världen.

Etiketter: Vatten

1 svar hittills ↓

  • 1 Per Ola Larsson // Sep 14, 2015 kl 9:45 f m

    Trevlig läsning. Hälsningar PeO

Lämna en kommentar