Ann-Christin Sjölander

Vårt värdefulla vatten

Ann-Christin Sjölander header image 2

På blixtvisit i byn

12 september, 2010 · 33 kommentarer


Dikanäs centrum

Morgonen är kall, byn öde och tyst. Lika öde som igår kväll. Den ende som var ute då var mannen i basketkeps, han som vann en miljon i bygden och blev rikskändis. Även han kom gående. Ensam.
I Dikanäs kör folk annars bil, de går inte, en del inte ens mellan Hamrebys affär och Dikanäs Fjällhandel (ICA), en sträcka på 100 meter. De tar bilen.
I morgonduggregnet drar jag min väska förbi det gula Filadelfiahuset. På väggen hänger en sliten anslagstavla. I lördags hade de loppis där. Framför korset och orgeln. Alla saker försvann i ett nafs.

Jag minns hur de frälsta låg på knä därinne och bad. Det var på 50-talet. De hängde över stolarna. Men jag blev ivägkörd, när jag skulle besöka min skolkamrat, dotter till pingstpastorn. Din pappa super och svär, sa pastorsfrun, fast pappa varken söp eller svor mer än någon annan i byn utan enbart tog sig en och annan hutt på lördagarna och blev sångvild. En fräck sång han ofta sjöng hette Pia lia lutta.. Innehållet i den var rätt långt från ”Säg känner det du underbara namnet som till frälsning Gud oss gav”. Jag kan båda sångerna utantill. I brist på nöjen brukade vi barn smyga in och sätta oss på bänken längst bak i Filadelfialokalen och lyssna. Pappa berättade en gång hur en av kvinnorna i bygden skulle låta sig döpas. Hon sänktes ner i det där hålet i golvet, som innehöll vatten, men innan erkände hon sina synder. Hon räknade upp alla män i byn som hon legat med. Det blev stor skandal, sa han och sjöng Pia lia lutta.. Fast ibland sjöng han om Lewi Petrus och alla miljoner han tjänade.
Jag passerar bensinmacken, Konsum, ser kyrkan däruppe på kullen och Hamrebys affär och närmar mig busskuren. Strax före klockan sju kommer det flera bilar, körda av kvinnor.
De parkerar bredvid huset mittemot, en av byns få arbetsplatser, äldreboendet, Sagagården.

På den här platsen stod en gång ett mejeri och jag bodde där. Nu är det borta. Det invigdes 1940 av landshövdingen, Gustav Rosén. Bönderna tecknade andelar, de hade kämpat så länge för att få sitt mejeri. Och dit kom mejeristen, min pappa. Jag minns de stora flaskorna på mjölkbryggan, bullret från maskinerna, separatorn, de blöta golven, pannrummet, lukten i källaren, vidrig av den ädelost som han lagrade. Jag kommer ihåg hur mamma sålde mjölk som hon hällde upp i litermått. Sedan fick hon en anordning i plast som man kunde snurra runt. Då flöt mjölken direkt i en flaska.
Jag avskydde när pappa med en lång käpp förstörde svalbon under taket på mejeribyggnaden. Hälsovårdsnämnden kräver det, sa han som aldrig någonsin kunde tänka sig skjuta en älg eller hare, men hade medalj i skytte.
När jag var tretton lades mejeriet ner. Det ersattes så småningom av ett äldreboende. Fast ett tag sålde, Edvard och Lova, fjällfisk, hjortron och andra fjälldelikatesser i mejerilokalen. Och jag minns hur man på 70-talet kunde gå in och köpa röding hos dem, när man varken fick harr öring eller annan fisk i Vojmån. Oräkneliga är de som hemma i stan sa: Titta vilka fina rödingar jag har fångat i Borkan. En sjö inte långt från Dikanäs.
Lova, nu 90, ligger den här tiden på morgonen och sover därinne på äldreboendet. Fast på kvällarna brukar hon piggna till och lyssna på Rapport, på sådant som översvämningar i Bangladesh. Om vad som händer utanför Dikanäs.

När mejeriet lades ner fanns det bönder som var så arga att de strejkade och vägrade skicka mjölken med bussen till Vilhelmina, 11 mil därifrån. Numera ser jag sällan kor ute på ängarna och fjällsluttningarna i byarna. Men utanför husen står bilar och på vintern skotrar. Alltid förblir det en lika stor gåta: hur har folk råd? Fast det senaste året har jag förstått att det uppstått en och annan nyrik person i denna en gång fattiga glesbygd. De säljer tomter i skidorten Kittelfjäll, 24 kilometer härifrån, och de säljer skog.
Men många hus står tomma i Dikanäs, färgen flagnar på dem. Det är för sorgligt.

Det finns ändå hopp. Till höger om busskuren står en skylt om loppis och en stor anslagstavla med en motorcykel ovanpå. Den annonserar om att det finns mc museum, hemslöjd, servering och friggebodar till salu. Mitt i gräset står GB- glassgubbe i plast. Det är annat än den goda gula vaniljglassen på Wallins Condis på 50-talet. Den som jag inte fick äta längre när jag var i tioårsåldern. Mamma hade infört frysbox i affären, som till en början bara sålde mjölk och grädde, syrad mjölk och ost. Hon hade fixat fram pinnglassar med vanilj- och jordgubbsmak. De fick jag äta i stället, när hon var i färd med att konkurrera ut Wallins underbara glassar. Men innan pinnglassen fick hela familjen äta broccoli och köttfärslimpa. Broccolin lanserade hon i djupfryst form i byn. ”När broccolin kom till byn”. Det vore en läcker boktitel.
Den buss jag väntar på dyker upp och chauffören har en sådan där svart basketkeps, som så många män bär häruppe. Hans gråljusa hår sticker ut som en tofs därbak vid kepsbandet. Han släpper in mig, förklarar att han inte har någon biljettmaskin och åker ner till garaget, för han ska fika innan han ska köra till Vilhelmina.
Vid garaget stiger senare en av ägarna till bussen på, men han ser mig inte utan går längre bak och jag åker gratis hela vägen.
Vi far den gamla grusvägen längst Vojmsjön och passerar forsen med det lilla kraftverket. 1933 skrapade invånarna ihop andelar till kraftverket för att få ljus i husen. Sedan såldes det för en struntpenning till Vattenfall som i sin tur, för några år sedan, sålt det till en Stockholmare. Valter i byn kör dit flera gånger i veckan och kontrollerar att allt är som det ska. Han bär på kunskapen. Byborna är lyckligt okunniga om att någon annan än han, kanske ägaren, skulle lätt åstadkomma en bomfasning och släcka hela byn.
När vi var små gick strömmen, som vi brukade säga. Och så tog vi fram stearinljusen och väntade. Vi visste att Elis, på den tiden ansvarig för kraftverket, cyklade dit. Tre kilometer trampade han. Sedan skedde det under: Vi fick ljus igen.

Valter Lunder ser till att kraftverket fungerar

I byar runt Vilhelmina finns det invånare som till och med satte upp stolparna gratis för att få ljus till bygden. Skulle det någonsin falla in Vattenfalls vd och chefer att åka runt som stolpvolontärer?
Bussen passerar Bjurviken där bröderna Lundberg lade till med sin ångbåt, innan det fanns väg till Dikanäs. Faktiskt var inte vägen klar förrän i slutet av 1937, tio år innan jag föddes.

Hur kunde mina föräldrar hamna i denna ödebygd? Jag ser framför mig hur mamma grät när hon från fönstret på mejeriets övervåning såg kyrkan och några enstaka hus. Hon som älskade affärer, mode och rush. Sannolikt inbillade pappa henne att han skulle börja sin mejeristkarriär här för att sedan fara vidare. Hon måste ha trott på honom eftersom hon gifte sig med honom i den där kyrkan på kullen. De blev kvar i nära 20 år. Och själv har jag burit med mig Dikanäs i hela mitt liv. Lugnet och uthålligheten fick jag därifrån, men också naiviteten och blygheten. Samt en och annan pinsamhet som när jag med min morakniv skar upp falukorv i köket i Uppsalas studentkorridor på 70-talet. De förnäma flickorna från Södermanland och Östergötland, som först i 13 – års åldern fick säga du till sina föräldrar efter att tidigare bara titulerat dem med mor och far, tittade storögt på. Vi lade bort titlarna, sa de om sina föräldrar. Det förundrade mig mycket. Något sådant höll vi inte på med i Dikanäs.
Nu somnade jag till på bussen och missade de Rosénska snörliven efter Dajkanvik. Ett par synnerligen smala broar, som byggdes när Rosén var landshövding.
I Storsele har skolan lagts ner. Det var där jag var med i skidtävling och bara kom 2:a. Busschauffören väntar en lång stund. Flera barn har redan kommit. Inte förrän en liten späd flicka kommer springande och kastar sig in i bussen rullar han iväg. Det är två och en halv mil till Vilhelmina.
-Jag höll nästan på att köra ifrån dig, säger han till henne.
Han har ordning på alla som ska till ”plassen”, Vilhelmina. Dit brukade vi skolbarn åka på 50-talet när vi tvingades till folktandvården, tortyranstalten, där min sprutskräck föddes och sedan aldrig försvunnit. Men några av mina skolkamrater gladde sig över att få komma till ”plassen”. För första gången fick de se godståg och rälsbussen, som ledde människor ut till den stora världen. Jag hade redan sett den för mamma reste ensam med mig till Köpenhamn när jag var åtta år. Vi bytte tåg i Hallsberg, minns jag.
– Nu måste du hålla mig hårt i handen, för det här är en stor station, sa hon, och jag kände hennes fasta grepp om min hand, medan jag pinnade på bredvid henne.
Det tänker jag ofta på när jag åker X 2000 till Göteborg.

Etiketter: Hem till byn

33 svar hittills ↓

  • 1 Åsa Cassel // Sep 13, 2010 kl 3:59 e m

    Har du tagit en tripp till Dikanäs nu i höst? Jag känner igen stämningen från Dorotea som jag besökte i november förra året.
    Så sorgligt med dessa döende orter. Varje romantisk föreställning om min födelseort kom på skam. Ingenting funkade. Vi fick själva gräva mosters grav, smörgåstårta till kaffet gick inte att få. Det positiva var att träffa grannar och gamla bekanta som mot alla odds dröjt sig kvar.

  • 2 Ann-Christin Sjölander // Sep 18, 2010 kl 7:40 e m

    Hej Åsa.
    Kul att du läste. Och även om mycket förändras, finns det som du säger, så många fina människor kvar, genuina med fötterna på jorden. Jag känner en som inte är kanon på nyheter i världen, men han vet när fisken nappar i ån, han sitter och iakttar tornugglan som byggt sitt bo intill hans hus och mycket annat.

  • 3 Robert Janson // Sep 28, 2010 kl 2:30 e m

    Den som vet när fisken nappar bär på en rikedom. Nyheter kommer och nyheter går men de går inte att äta och vem är klokare än tornugglan?

  • 4 Laina Rosberg // Okt 7, 2010 kl 8:51 f m

    Jag blir lite avundsjuk, det är en rikedom att ha hemortsrätt i en sån miljö. Mer spännande än att ha växt upp i en förortskommun.
    Du skrev till mej att du inte minns så mycket – men du minns tillräckligt för att ha massor att berätta. Mer vill vi ha!
    Laina

  • 5 Johanna Stjerna // Okt 8, 2010 kl 7:53 f m

    Du skriver så vackert. Skriv mer!
    Samtidigt funderar jag på Lainas synpunkter. Min förort var faktiskt spännande. Det fanns t ex en läskig gubbe som bodde i hyreshuset efter övergångsstället vid Trollesundvägen. Där sprang vi alltid förbi som galningar även fast jag aldrig någonsin hade sett den läskiga gubben. Ingen som jag kände hade gjort det. Men vi sprang alltid för säkerhets skull. Skoltandvården hade tandläkare A och alla som kom ut ur hennes rum hade stora tussar med blod i mungipan. Jo, jag fick också tandläkarskräck.
    Men det fanns också drömmar bland parkvägar och sovstäder. Och alkisar och den där jäkla tjejen som fick färgteve först och därmed lyckades locka hem den snyggaste killen i skolan. Där stod vi andra med lappar till honom ” Har jag chans på dig?” men insåg att nu var det kört.
    På biografen Rondo visades husmorsfilmer på dagtid. Så visst bjöd även förorten på en hel del. Men vi fick aldrig möjlighet att få någon fisk på kroken. Fast i dikena samlade vi salamanders. Som otrivdes i våra gamla kaffeburkar.

  • 6 Ann-Christin Sjölander // Okt 11, 2010 kl 9:04 f m

    Kan bara också råda dig: Skriv mer! Du har mycket att berätta.
    Ann-Christin

  • 7 Ove Johansson // Dec 13, 2010 kl 10:23 f m

    Hej Ann-Christin
    Läste med nostalgiska ögon din berättelse om Dikanäs. Jag är född i Matsdal där min syster bor kvar i föräldrahemmet. När vi var upp och hälsa på (bodde då i Värmland) så fick jag alltid låna min svåger Sven Örjegrens moped och åka in till Dikanäs, där jag tog en fika på cafeet, det var i slutet på 50-talet och början på 60, några år, sedan blev jag för gammal och ville inte följa med längre. Nu åker jag med glädje upp och hälsar på. Alla vet väl att Matsdal har en grupp i Facebook. Hälsningar Ove Johansson i Strängnäs

  • 8 Ann-Christin Sjölander // Dec 13, 2010 kl 9:49 e m

    Hej,
    Vad roligt att du har läst min blogg. Örjegrens är ett bekant namn för mig, förmodligen känner min bror Lasse till mer om dem. Jag minns så väl Wallins café, han hade en himla god vaniljglass. Vad heter din syster? Jag kommer självklart att gå in och kolla på Facebook om Matsdal. Vi hade ett hus i Stennäs förr i tiden. Det har jag sålt men mitt hjärta finns kvar däruppe, och jag tyckte mycket om att fiska i Vojmån, en tioårig flicka som fick stora harrar på kroken, det var något att vara stolt över.

  • 9 Irma Nordlander // Dec 20, 2010 kl 1:01 e m

    Jag skulle skicka ett julkort till min gamla släkting som finns på äldreboendet i Dikanäs. För att hitta adressen ”googlade” jag på Dikanäs och hittade berättelsen om din blixtvisit i byn.
    Jag har mina rötter i Sjöland och älskar att läsa om fjällvärlden. Och din berättelse var helt underbar.
    Om du inte redan känner till det, så vill jag tipsa om Vilhelmina kommuns fotoarkiv. Där finns många härliga bilder från bl a Dikanäs. Om du söker på ämnet ”Mejeri”, så finner du flera fina bilder från mejeriet i Dikanäs och även på dina föräldrar. Om jag minns rätt är det Åke Sörlin som fotograferat. Julhälsningar från Irma Nordlander, Åsele

  • 10 Ann-Christin Sjölander // Dec 23, 2010 kl 2:06 e m

    Hej Irma,
    Verkligen roligt att du läst min berättelse från Dikanäs. Sjöland har jag varit till när jag var liten.
    Nils-Johan bjöd faktiskt hem hela familjen, om du minns honom. Det fanns inte väg till Sjöland. Han
    hämtade oss där nere vid Bjurviken och sedan gick vi till fots. Tack för tipset om Vilhelminas
    fotoarkiv, vilken guldgruva med gamla bilder. Kul att se bilder på mina föräldrar i arbete.
    God Jul och Gott Nytt År.

  • 11 Irma Nordlander // Dec 27, 2010 kl 1:50 e m

    Hej Ann-Christin!
    Visst minns jag Nils-Johan Andersson i Sjöland. Han var en bror till min mormor, som hette Josefina Sandberg och som bodde i en kyrkstuga på ”plassn” i Vilhelmina. De båda var enastående.
    Bo Johansson, en kulturpersonlighet i Vilhel-mina, har spelat in Nils-Johan när han sjunger skillingtryck om ond bråd död och liknande.
    Det finns några bilder av Nils-Johan i Vilhel-minas fotoarkiv och likaså av min mormor Josefina.
    Gott Nytt År 2011

  • 12 Robert Magnusson // Jun 11, 2011 kl 4:52 e m

    Hejsan Ann Christin,
    Läste med förtjusning att din pappa brukade sjunga Pia Lia Lutta. Jag har letat efter denna sång väldigt länge.
    Jag hörde denna sång för 20 år sedan då den sjöngs av Henning Lundström.
    Har du texten på denna sång ??

    Mvh
    Robert Magnusson

  • 13 Gun Lindström född Mattsson // Jun 21, 2011 kl 8:50 e m

    Oj! Tänker jag..när Nils-Johan nämns……
    Jag är född i Stålklippen där ingen bilväg fanns förrän 1958. Började skolan då i Dikanäs…..min mor Armida flyttade till Sjöland och levde samman med Johan Magnus, Nils-Johans son. Jag ärvde Sjöland och åker dit (bor i Stockholm sedan 1968) som bäst tre gånger per år.
    Mina ”rötter” kommer aldrig att gå ur – jag längtar dit upp; det är hem för mig…jag är stolt över att ha vuxit upp där!
    Där finns en ro som man aldrig kan få här….min tanke är att som pensionär vistas mera på gården. Så intressant att läsa denna berättelse som jag väl känner igen mig i.

    Och just Josefina hälsade min mor och jag på i Vilhelminas kyrkstad….tänk vad internet kan ge minnen tillbaka!
    Klicka på min länk här så kommer bild på Nils-Johan
    http://pysselfarmor.bloggplatsen.se/2010/07/21/3279065-psalmodikonfundering-och-min-konst/

  • 14 Ann-Christin Sjölander // Jun 27, 2011 kl 10:04 f m

    Hej Robert,
    Såg din e-post först nu. Jag ska ha texten om Pia Lia Lutta, någonstans i en byrålåda, återkommer när jag hittat den.
    Kul att du har hört talas om sången. Pappa älskade verkligen att sjunga den.
    Hälsningar
    Ann-Christin Sjölander

  • 15 Erkki Avara-Eggel // Aug 6, 2011 kl 11:12 f m

    Hej Ann-Christin,
    Jag tänker ofta på Dikanäs. Det är fortfarande som ”hemma”.
    Du lyckas verkligen fånga det förgångna i en melankoliska känslan av saknad hos mig i varjefall. Meijeriet, Hammrebys, som ju var Linndals, Condis, Pingstkyrkan etc.Härligt!
    När är hösthelga?
    Måste ta mig samman och besöka Dikanäs.
    Hälsningar
    Erkki prästpajken.

  • 16 Evy Paulsson // Sep 20, 2011 kl 8:38 e m

    Hej!
    Så trevlig läsning. Signhild tipsade om din blogg, Är Dikanäsbo och har varit dalgången trogen. Föddes en mil härifrån i Björkängen och bor nu sedan flera år i ”byn” med man och barn. Att alla ska bo i stan har jag aldrig begripit, och jag har aldrig velat bo där själv. Här trivs jag och här har min släkt funnits sedan 1700-talet då någon stackars präst från Åsele blev utskickad för att hålla husförhör här i fjällvärlden. Trots alla dystra spådomar om landsbygdens framtid, tycker jag ändå att det spirar en framtidstro här uppe i vår dalgång. Om ni vill besöka höstmarknaden så är den alltid den andra helgen i augusti, andra evenemang och datum för dessa kan ni finna på Dikanäs bygdeförenings hemsida http://www.dikaweb.dikanas.se/
    Hälsningar
    Evy

  • 17 Ann-Christin Sjölander // Sep 25, 2011 kl 7:10 e m

    Hej Evy,
    vad roligt att du läst min blogg. Hoppas vi ses nästa år på hösthelgen. Själv bor jag i Stockholm och gillar
    även stadslivet, men mitt hjärta finns kvar i Dikanäs.
    Bästa hälsningar
    Ann-Christin

  • 18 facebook likes // Sep 27, 2011 kl 3:34 e m

    Trevligt inlägg om Pa blixtvisit i byn. Jag är mycket imponerad av den tid och möda du lagt ner på att skriva den här berättelsen . Jag ska ge dig en länk på min sociala medier blogg. Alla de bästa !

  • 19 Ann-Christin Sjölander // Sep 28, 2011 kl 2:25 e m

    Tack vad trevligt att du tycker så.
    Hälsningar
    Ann-Christin Sjölander

  • 20 работа без опыта в москве // Okt 2, 2011 kl 7:38 f m

    Dear mate. I seriously love this writing and your current web site all in all! That article is very clearly created and also easily understandable. Your Blog theme is awesome as well! Would be great to learn exactly where My partner and i are able acquire it. Please continue to keep up the great job. We need more these web masters such as you online and much less spammers. Fantastic mate!

  • 21 Susannah Hudok // Okt 6, 2011 kl 12:53 e m

    I really liked your blog page, you present some truly great knowledge on this excellent website.

  • 22 высокооплачиваемая работа в киеве // Okt 11, 2011 kl 9:59 e m

    This is really a Great knowledge gaining article and all thanks to google search engine get me on here. I enjoyed reading your post and added to the bookmarks. The views you tried to put up was clearly visible. My sister also appreciated after reading this post. I will browse for more sooner.

  • 23 Katrin Schildt // Nov 5, 2011 kl 9:38 e m

    Hej

    Sjöland och min släkts historia finns alltid med mig trots att jag bara varit där några få gånger. Det är märkligt att det finns en sån djup klangbotten i det trots att jag är född söderöver. Jag är ofta där i mina tankar. En kväll som denna, allahelgonaafton tänder jag ljus för dem som levt före mig. Googlade på gammelmorfar för att lägga upp bild på fb och hittade då den här bloggen. Tack 🙂

    Frid!

    Jag är barnbarnsbarn till Nils-Johan Andersson

  • 24 online coupons // Nov 19, 2011 kl 8:01 f m

    Jag är imponerad att läsa en sådan kraftfull berättelse om Pa blixtvisit i byn. Jag kommer att lägga upp en länk på min kupong webbplats till detta blogginlägg. Jag kommer tillbaka för att läsa mer.

  • 25 Ann-Britt // Dec 7, 2011 kl 10:27 e m

    Det är så roligt att läsa om Dikanäs med omnejd som det var ”förr i världen”. Har precis läst Björn Löfströms bok, hela tiden med ett leende på läpparna. Är själv från Borkan, tror du känner min bror Martin.

  • 26 escort peru // Dec 12, 2011 kl 2:59 f m

    Hey there! Someone in my twitter group shared this website with us so I came to have a look. I’m definitely enjoying the information. I’m book-marking! Excellent style and design.

  • 27 Ann-Christin Sjölander // Jan 8, 2012 kl 7:17 e m

    Hej, ja visst, jag känner din bror Martin. Vad roligt att du läst sidan.
    Din bror är väldigt sympatisk. Håller med dig om att man läser Björns bok med ett
    leende på läpparna. Är du yngre än Martin och bor du kvar i Västerbotten?
    Hälsa Martin.
    Hälsningar
    Ann-Christin

  • 28 paradise // Jan 22, 2012 kl 2:49 e m

    Amazing content, i love acsjolander.se !!
    [url=http://www.youtube.com/watch?v=7DFQalIrgT4]paradise poker[/url]

  • 29 Ann-Christin Sjölander // Maj 30, 2012 kl 3:42 e m

    Hej Ingemar, jag har skickat dig ett svar från min ordinarie e-post adress.
    Har du fått det, undrar Ann-Christin. Tycker att det det var trevligt att du hörde av dig och hoppas att vi ses någon gång framöver.

  • 30 Ovge Johansson // Feb 4, 2015 kl 9:52 e m

    Läste ditt svar på mitt inlägg från 2010. Nr 8. Bättre sent än aldrig. Du frågade om namnet på min syster. Sonja Örjegren, tyvärr gick hon bort för några år sedan. I mitt föräldrahem bor nu Örjan Örjegren. IngaLill och Hjördis bor kvar i byn, syskon till Örjan. IngaLill har f.d. ICA-butiken i Dikanäs och hennes sambo Gustav äger macken. Du kanske vet vilka dom är? Hälsningar Ove

  • 31 Ann-Christin Sjölander // Feb 5, 2015 kl 2:50 e m

    Hej Ove,
    klart jag känner till Gustav och Inga-Lill på ICA i Dikanäs.
    Båda trevliga människor. Kul att du hörde av dig, även om det blev sent.
    Ann-Christin

  • 32 Edit Armgren // Feb 9, 2015 kl 7:14 e m

    Hej, hittade din blogg då jag vart inne och sökte på min morfar Nils Johan Andersson. Trevligt att du skriver om hembygden och dessa människor. De är faktiskt mycket historia i det . Besökte min morfar som barn och fick uppleva både när han spelade på sin hemgjorda psalmonika och sånger som han skrivit eller nedtecknat, tyvärr försvann dessa i branden. Mvh Edit
    ps Skriv gärna mer Ds

  • 33 Ann-Christin Sjölander // Feb 9, 2015 kl 9:22 e m

    Kul att du läst min blogg. Jag var också hos Nils Johan o lyssnade när han spelade på sin psalmonika. Nils Johan skrev så bra i VK, om hur fjällbefolkningen svalt medan bland annat kyrkoherden satt i sitt palats i Vilhelmina. Han kritiserade de styrande för att inte bry sig om hur svårt människorna hade. Står om detta i en av de utmärkta böckerna Vilhelmina- En lappmarksbygd på väg mot framtiden. Ha det så bra!

Lämna en kommentar