Ann-Christin Sjölander

Vårt värdefulla vatten

Ann-Christin Sjölander header image 2

”Hösthälja” i Dikanäs

16 september, 2011 · 9 kommentarer

Jag trodde att Dikanäs är en tyst och stillsam by, men ack vad jag bedragit mig för så är det inte alls. I alla fall inte under hösthelgen.

Sällan har jag sett så många bilar i Dikanäs och så många människor som under ”hösthälja” i slutet av augusti.

Jag är född i Dikanäs och som invånare i Stockholm påminns jag närapå dagligen om mina rötter. Jag är en levande reklampelare för Dikanäs bara genom att öppna käften. Var jag än rör mig i Stockholm frågar folk: Men var kommer du ifrån? Från Dikanäs säger jag på min Dikanäsdialekt.
Men då känner du kanske Birgitta Persson i Kiruna, undrar någon.
Nej, se det gör jag inte, för det är 60 mil högre upp.

Och nu är jag här i Dikanäs eller Gäjka, som det heter på samiska. Bilarna är parkerade ända ner till gamla Folket Hus. Byn är fylld av marknadsstånd där det säljs allt från hjortronsylt, rökt- och viltkött, tunnbröd, vantar, mattor, smycken och fiskedrag. I bagarstugan är det fullt av aktivitet, likaså i kåtan bredvid, där man kan få smaka på nygräddade kolbullar.
När jag räknar alla sponsorer, som bidragit till hösthelgen är de över 30. En imponerande siffra i denna by på 147 invånare i Vilhelmina kommun i södra Lappland. Men vore det inte för byns eldsjälar skulle helgen aldrig äga rum.

Hösthelgen börjar annars – för min del – i den gamla arrestlokalen, där fjärdingsmannen August förr brukade sätta in de som fått i sig ett glas för mycket och ville slåss.
Numera är det ett kommunalt personalrum och därinne ligger några gamla tidningar från år 1956. Det år då Moskva dränker Ungern i blod och byn Gielas äntligen fått landsväg, får jag veta i Västerbottens Folkblad. Om Dikanäs står det närapå ingenting förutom en artikel om tjuvfiske och om den 70-årige samen Jonas Israel Jonsson som hittats död en kilometer norr om Borkasjön. Tore Grahn ska delta i Tärnas alpina SM. I samemästerskapet blir Paulus Baer 2:a.
1956 bar jag Algots teddyjacka när jag som åttaåring gick i skolan i Dikanäs. Mamma lagade och sydde kläder på sicksackmaskinen Singer och tvättade i Klara tvättmedel eller Surf. Karlarna tog en sup och ställde brännviksflaskan på golvet. Priset på taffel och brännvin höjdes från 18 till 23 kronor litern det året.
1956 kunde vi barn gå och se Åsa Nisse på Folkets Hus för en krona. Och se ripjägaren Evert Stenmark som mirakelräddades ur snömassorna och trädde fram livs levande på podiet. Nu står Folkets Hus och förfaller.
Men Konsum finns kvar och ICA Fjällhandel hankar sig fram. Under hösthelgen är det bråda dagar.


Även om lugnet råder På Sagas äldreboende. Dit kan man söka sig om man vill ha en billig lunch och tro att man äter korv från Konsum i Dikanäs. I verkligheten måste äldreboendet köpa sin mat från Servera i Umeå. Servera med huvudkontor i Stockholm. Inte tillåts lokalhandlarna i Dikanäs att förse sina gamlingar med mat. Däremot Servera som ingår i Axel Johnson koncernen, med en omsättning på 54 miljarder kronor och 17 000 anställda.
Överraskande nog har inte äldreboendet blivit privat. Det drivs av kommunen. Vem är med om det i Stockholm, där vi blivande hemtjänstkunder har över 100 bolag att välja på.


Åsa och Siv är några av alla som råkas i byn under hösthelgen.

Under över alla under. Det finns tre butiker i lilla Dikanäs. En av dem är Hamrebys i Dikanäs. Jag minns hur jag som åttaåring förundrade mig över alla små figurer och märkliga föremål som fanns att köpa där redan 1956.

Saker från Hamrebys 1956

Nu märker jag hur jag åter står och pillar på små prydnadssaker och de förför mig lika mycket som förr. Får med mig en grytlapp, med färggranna älgar tryckta på svart tyg, till kassan.

Utanför bagarstugan köper jag två burkar med 200 gram hjortron för 80 kronor och minns att jag fick fyra kronor kilot när jag som barn plockade och sålde hjortron till Dikanäs Fjällfiskkonserver. Nu står det Drottninglandets sylt och saft, Vilhelmina, på burkarna.
Varje person jag möter under hösthelgen levererar minnen. Jag hinner aldrig säga till Anna-Karin, hon som nu bor i Upplands Väsby, att jag var helt betagen i hennes mammas syskrin. Det var som en sagoskatt med alla små lådor och fack. Jag hinner inte säga till Märta, som nu bor i Storuman, att jag minns hennes mamma var så rolig då hon spelade i en revy på Folkets Hus. Jag blir så glad av alla jag möter så jag hinner inte säga någonting.


Nästa dag glider 19 båtar ut på Dikasjön. Det är fisketävling och det par som vinner fångar nära 5 kilo fisk. Att det rör sig om gädda anar jag. Jag kommer plötsligt ihåg då jag som barn följde med pappa och vittjade mjärdar på Dikasjön. I dem fanns gäddor. Jag avskydde då han rensade dem och såg hur de ibland hade svalt minst två abborrar. I prästgården idag kan jag i stället avnjuta tacos. Någon präst finns inte, däremot en servering utan fullständiga rättigheter. Så det blir inget glas rött vin och jag tänker på hur Jesus så lättvindigt förvandlade vatten till vin och det var helt okey.

I Dikanäs fanns det förra året en camping som serverade vin och hamburgare. Nu är den nedlagd. När den tidigare ägaren och pensionären går genom byn hörs det ett sus och en viskning: Du kunde väl ändå ha fortsatt med vinet och ölen. Drömmen vore en pub mitt i byn.

Britt, Lars-Olof, Märta och Anna-Karin, mina barndomsvänner

Signhild, den mest begåvade i vår klass, sitter och äter kolbullar vid kåtan intill bagarstugan. Hon är lärare i Dikanäs och säger att då hon började undervisa var det över 100 elever och nu är bara 29 kvar. Vad ska man dra för slutsatser av det? Inga alls för nu är det ju ändå ”hösthelga” då byn lever upp och myllrar av folk.

Det finns ju till och med några som flyttat in, bland annat Dikanäs nya sångfågel, Marion Fjällström, från Stockholm. På eftermiddagen står hon på en tillfälligt uppbyggd scen mellan Hamrebys och Konsum och sjunger Gershwins Summertime med kraftig röst. Blundar man är det som melodin letar sig fram nedåt Vojmsjön, ringlar sig ner över Ångermanälven, till Östersjön och vidare ut över världen.


Marion Fjällström

1956 sjöng vi Que sera sera .. det sker vad som än ska ske, sin framtid kan ingen se. Det kan nog inte Dikanäs heller. Men jag ser framemot nästa hösthelg.

Etiketter: Hem till byn

9 svar hittills ↓

  • 1 Erkki Avara-Eggel // Sep 21, 2011 kl 11:47 f m

    Hej Ann-Christin,
    Tyvärr kunde jag inte åka upp till Hösthälga. Men nu när jag läst din artikel, känns det nästan som jag varit där. Nästa år då djävlar kommer jag Dikanäs. Nu har jag åtminstone tillräckligt med framförhållning. Jag har talat med Kitty och Singnhild om att försöka trumma ihop så många gamla från förr som möjligt.
    Visst är det härligt med Dikanäsdialekten. Den har hjälpt mig många gånger som t.ex. när bror min Jaak och jag skulle köra en ranglig mall för för ett segelbåtsdäckbygge.
    Vi skulle från Lidingö till Nacka och hade bundit fast mallen på snedden i en båtvagga, som vi i sin tur bundit fast på en båttrailer. Det såg inte bara rangligt ut. Det var rangligt. Dessutom var det för högt för att komma igenom tunneln vid Slussen, så vi fick ta vägen över Essingeleden. Där blev vi naturligtvis tagna av polisen för att vi skapat allvarlig trafikfara. Polisen var riktigt förbannad och skällde på mig. Han hotade med retardations-prov. Det var bland det värsta han sett. Han skickade efter en annan polisbil som hade kamera för att fota som ett avskräckande exempel. Jag sade inte emot (Pappa prästen hade lärt mig att inte argumentera med arga poliser och militärer) men hörde att han hade Norrlandsdialekt. Jag svarade på min bästa Dikanäsdialekt och erkände naturligtvis mitt misstag och bad om goda råd. Han lugnade ner sig och frågade: ”Varifrån i Norrland kom du då?”
    När han hörde att jag kom från Dikanäs sken han upp. Där hade han varit många gånger och fiskat. Själv var han från Ume. Så tog jag mig samman, när jag såg hans humörsvängning, och frågade: ”Vilka konsekvenser har detta för oss”. Då utbrast han: ”Det här har så allvarliga konsekvenser så det kan jag då rakt inte rapportera. Se till att omedelbart åka av Essingeleden och ta er till Nacka på mindre vägar. Låt mig aldrig mera se er med ett sånt släp igen.” Jag lovade och hoppades vi skulle ses i Dikanäs. ”Om inte annat kan du väl åka förbi prästgården så bjuder mamma dig på en kopp kaffe,” sade jag. Han sken upp hoppade in i polisbilen och försvann och Jaak och jag åkte glada vidare till Nacka. Huvaligen vi klarade oss från RETARDATIONSPROV.
    Detta hände i slutet på 70talet

    Bästa hälsningar
    Erkki Avara-Eggel

  • 2 Ann-Christin Sjölander // Sep 25, 2011 kl 7:08 e m

    Hej Erkki,
    Vilken rolig berättelse om hur ni blev stoppade av polisen. Jag har också haft fördelar med att ha Dikanäsdialekten kvar.
    Den låter förtrolig så folk berättar gärna mer än vad de tänkt, när jag har gjort intervjuer.
    Nu har vi dessutom fått en Dikanäsförfattare. Björn Löfström, Edvard Löfströms son i Dikanäs, har precis kommit ut med
    en bok som jag varmt kan rekommendera. Den heter Babels torn i Bojtikken, jojkar från Västerbottens lappmark. Finns på förlaget
    Ersatz. Mycket underhållande och bra.
    Vi ses nästa hösthelg.
    Bästa hälsningar
    Ann-Christin

  • 3 Carina // Sep 26, 2011 kl 9:37 e m

    Vilken intressant läsning! Min kusin lade ut en länk på Fb om din blogg och nu har jag suttit och läst det du skrivit om Dikanäs. Kusinen är född och uppvuxen där och vår familj var ofta och hälsade på. Jag har faktiskt kvar en barbiedocka (Skipper) som är köpt någon gång på tidigt 70 tal på Hamrebys 🙂
    Trots att jag inte bor så långt ifrån, (Barsele) så har man aldrig vägarna förbi längre. Två morbröder och en moster bor ju där (Valter Annie och Karl-August) så anledning finns minsann att åka och hälsa på.
    Tack igen för underhållande text och mycket fina bilder. Morbror Valter är faktiskt rena fotomodellen 😉

  • 4 Ove Johansson // Sep 27, 2011 kl 5:51 f m

    När jag ska berätta var jag kommer ifrån så måste Diaknäs komma med. Jag kommer från Matsdal -var ligger det då?- utanför Dikanäs – var det inte där dom hade fiskkonserver?- Tydligen var det ganska känt att Dikianäs hade en fabrik.
    Trevlig läsning om Dikanäs och Hösthelgen.

  • 5 Ann-Christin Sjölander // Sep 27, 2011 kl 8:54 f m

    Trevligt att du läst. Var i Matsdal i somras och vad vackert det är där.
    Ja, Edvard och Lova sålde ju sina produkter söderut. Hoppas att Dikanäs
    och Matsdal snart blir kända som platser med vacker natur, trevliga människor
    och där man kan vila upp sig från stadens jäkt.

  • 6 Ann-Christin Sjölander // Sep 27, 2011 kl 8:57 f m

    Ja Valter är tacksam fotomodell och så vänlig också. Med tålamod har han nu visat
    mig kraftverket i Dikanäs två gånger och förklarat alla tekniska detaljer som jag har
    så svårt att förstå. Glad Carina att du läst texten.

  • 7 Gunvi Degerström // Sep 27, 2011 kl 9:41 f m

    Hej Ann- Kristin. Ja det har gått långa tider sedan jag jobbade hos Helge och Greta på mejeriet i Dikanäs. Din artikel om hösthelga väcker så himla många minnen och är väldigt trevligt att ta del av. Kanske ses vi där nån höst.

  • 8 Ann-Christin Sjölander // Sep 28, 2011 kl 2:23 e m

    Hej, tänk att du har jobbat hos mina föräldrar. Hoppas vi ses någon gång.
    Kul att du skrev.
    Ann-Christin

  • 9 Åsa Cassel // Okt 11, 2011 kl 11:16 f m

    Härlig berättelse från Dikanäs. Jag längtar norröver när jag läser den.

Lämna en kommentar