Ann-Christin Sjölander

Vårt värdefulla vatten

Ann-Christin Sjölander header image 2

De håller sin historia levande trots Thatcher

15 februari, 2012 · Inga kommentarer


Gary Cox framför gruvarbetarstatyn.

De dokumenterar och anordnar festivaler. Med Margaret Thatcher försvann gruvindustrin men andan i gruvbyarna i Kent lever kvar.
– Vi tänker inte låta oss bli bortglömda, trots
den hemska kvinnan Thatcher, säger Gary Cox.


Eric Norton sätter knäskydd på en docka, som föreställer en gruvarbetare.

När nu filmen Järnladyn, the ”Iron Lady” visas på biograferna, med en dement och sårbar Thatcher, får den ingen större förståelse i byn Aylesham i sydöstra Kent.
– Denna hemska kvinna drog med oskyldiga arbetare i ett politiskt krig, som vi varken ville ha eller var förberedda för, säger Gary Cox, en före detta gruvarbetare.
I ett litet vitt kommunhus, med den nedlagda gruvan Snowdon på andra sidan fälten, sitter ett antal män och dokumenterar. De överför bilder och texter till internet. De samlar in föremål, allt från gruvlampor till gamla skyddsglasögon. De är omgivna av pärmar, dokumentskåp, fotografier, en dator och en TV-skärm med bildspel från gruvarbetets vardag.

– Skolbarnen vet inte att det fanns gruvor här i Kent, de vet inte ens hur en kolbit ser ut, berättar Gary Cox.


Lyn James och Eric Norton säljer målningar, motiv från gruvorna i Kent.

Jim Davies och Eric Norton betraktar en vandringsstav, som förmän och chefer brukade ha i gruvan.

Jim Davies

Alla männen här är före detta gruvarbetare. 1987 lades den sista kolgruvan ner i trakten. Nu åker männen ut till skolorna och berättar om en svunnen epok. Gruvarbetarna i Kent, var bara 3000, när de gick ut i strejk åren 1984-85. Men de höll ut längst. De slogs för att behålla jobben. I en första omgång skulle Margaret Thatcher göra minst 20 000 gruvarbetare arbetslösa.
Det biter inte på de här männen med argument som att gruvorna kanske inte var lönsamma, att industrin behövde rationaliseras. Svaret kommer omedelbart från Gary Cox.
– Thatcher var ute att krossa fackföreningsrörelsen och det starka gruvarbetarfacket. Vi kunde inte bara stå och titta på medan hela vår industri förstördes.
Detta fick jag höra redan hösten 1984, när de här männen försökte stoppa strejkbrytare från att jobba. Jag var där en tidig morgon och skrev om uppbådet av poliser, den spända stämningen.. 98 män hade tidigare arresterats. Fackligt aktiva hade avskedats. Familjer berättade om hur obetalda räkningar hopade sig. Telefoner stängdes av. De tvingades sälja bil och TV. Jag besökte soppkök, där de satt och åt.
Samtidigt sa Thatcher:
”Mobbens våld kan bara besegras om polisen har moral och stöd från regeringen. Folk ska veta att lag och ordning fungerar”.
Medan hon försåg polisen med effektiv kravallutrustning tyckte hon:
”Det är synd att så många av gruvarbetarna inte hinner bestraffas, dessa våldsamma män, som utlöser en konflikt mellan sig själva.”
Margaret Thatcher påstod att Scargill ledde stormtrupperna för vänsterns attack för att uppnå en odemokratisk socialism. Den attacken skulle hon slå ner.
Men för sådana som Gary Cox och de andra handlade det bara om att få behålla sina jobb. Och att få behålla den tradition och gemenskap, som hade uppstått i byarna kring gruvorna, från generation till generation.
– Vi kallades för ”the Enemy within”. Thatcher ansåg oss som landsförrädare medan vi bara ville skydda våra familjers framtid, säger Gary Cox.

Här låg förr en gruva

Männen talar fortfarande inte med strejkbrytarna, fastän det gått 27 år. Gary Cox är omgift. Hans tidigare äktenskap höll inte för påfrestningarna under strejken. När han berättar att han efter strejken sattes att jobba tillsammans med en strejkbrytare bär inte längre rösten. Det blir för mycket.

I Aylesham är den anrika puben The Greyhound, riven. Där en skola låg finns ett utbildningscenter för vuxna. Gruvarbetarnas välfärdsklubb är stängd. Kvar finns bara ölmärket Fosters på väggen.
På vägen därifrån stannar Gary Cox vid en enorm bronsstaty. Den föreställer en gruvarbetare. Naken och muskulös med pannlampa och knäskydd blickar mannen ut över de ödsliga fälten, där förr gruvan Betteshanger låg. Tidigare fanns statyn lite undanskymt i Dover, där det aldrig funnits ett kolfält. Gary Cox slogs i fem år för att få statyn på plats. Den väger 3,5 ton och kostade 35 000 pund att flytta. De pengarna samlade han och andra eldsjälar in på frivillig väg, med hjälp av lotterier och festivaler samt lite bidrag av kommunen.
– Så där vad det, vi arbetade praktiskt taget nakna, så varmt var det i gruvan, konstaterar Gary Cox, när han står framför statyn. Kolet brukade rassla förbi underjord bara några stenkast därifrån. Nu är området en fritidspark.
– Det var närapå en födslorätt att sönerna skulle ha jobb i gruvan. Farfar, far, morbror, bror….Och man gifte sig med flickan som bodde vid närmsta dörr, säger han.
Han återkommer till att Thatcher bekämpade facket med sådant hat att effekterna och såren fortfarande är kännbara, med hela samhällen som slagits sönder.

– Skolbarnen måste få veta Kents historia, om den gruvindustri som fanns, tycker Gary Cox.

– Men flamman brinner fortfarande, den kommer aldrig att dö. Historien om Kents gruvarbetare är ännu inte död och vi håller fortfarande ihop, betonar han och berättar att de tänker anordna ett hundraårsjubileum. Kolet började brytas 1912 i Swowdon, i närheten av Aylesham.

Läs mer: www.movetheminer.org

Fakta:
1984 fanns det 196 000 gruvarbetare i 170 gruvor, nu finns det 3000 kvar i nio gruvor.
Under gruvarbetarstrejken 1984-85 strejkade som mest cirka 165 000 medan 30 000 fortsatte att arbeta. 11 312 av de strejkande arresterades, 5 653 hamnade i rätten, nära 200 i fängelse och 960 avskedades.
Nyligen har kol börjat brytas igen i Hatfield i Yorkshire. Ett projekt pågår om att urskilja och lagra koldioxid, för att minska utsläppen av växthusgaser. Hela Storbritannien är fullt av kolreserver.

Etiketter: Reportage

0 svar hittills ↓

  • Inga kommentarer än, du kan vara först ut.

Lämna en kommentar